Stolthet, Hjärta, Tradition

Jag har varit inställd på att ta ett hundår i Göteborg. Det har egentligen aldrig lockat mig att flytta till någon annan stad i Sverige, ska jag bo här så kan det lika gärna vara Växjö. Tillfälliga flyttar har lockat mig än mindre men med tiden så har jag insett att Sjöfartsmuseét, Liseberg, Ullevi, Paddan, Way Out West, Avenyn, Slottskogen och Naturhistoriska Museét nog skulle kunna roa mig under ett år eller två. Dessutom har bloggläsare redan bjudit in mig till att se TAIFs matcher på viasat, självklart har man tydligen dessutom laddat upp med både projektor och nytt ljud inför återkomsten. Jag hade förlikat mig med tanken på Göteborg och tagit nödvändiga åtgärder inför flytten.

Nu har jag helt plötsligt blivit erbjuden, och tackat ja till, ett jobb i Växjö. Efter fem minuters vägande av för och nackdelar mot varandra så insåg jag att det inte fanns någon som helst rimlig anledning för mig att flytta till Göteborg. Nu bor jag kvar nära min familj, mina vänner, mitt liv och Tingsryd AIF. Att flytta till Göteborg när vi gör comeback i Allsvenskan känns så här i efterhand inte särskilt genomtänkt. Nu har jag därför dessutom gjort comeback i innebandylaget, där det tydligen vankas löp-test ikväll. Innebandyn är det som har hindrat mitt ishockey-intresse allra mest de senaste åren, men oregelbundna speldagar i Allsvenskan bör nog därför gynna mig. Det grämer mig förvisso att jag har sagt upp stans bästa lägenhet, men den fritidsgården hade spelat ut sin roll och på något vis känns det bra att låta den leva vidare sitt liv med sina nya vänner.

Växjö fortsätter med andra ord att vara min stad. Göteborg får klara sig ändå.

Om det är något jag har lärt mig genom åren så är det att oavsett hur länge jag stannar utomlands så har ingenting förändrats när jag kommer hem igen. Mina vänners liv är oförändrade och ingen har egentligen märkt att jag har varit borta. När jag var yngre så tyckte jag att detta faktum kunde vara ganska jobbigt. Nu har jag vant mig vid att Växjö är konstant och trivs ganska bra med den känslan.

Men en sak har helt klart ändrats under de tre månader som jag har varit iväg denna gång, ändrats till det sämre dessutom. 94-åringen lever nu upp till sin ålder och har definitivt sett sin sista hockeymatch. Synen, orken och framför allt livsgnistan har lämnat honom allt för snabbt den senast tiden. När jag nu hälsar på min bästa vän sedan 27 år tillbaka så är det inte samma person längre. Även om det är naturligt att bli äldre och att 94-åringar inte ska vara så oförskämt pigga som han har varit så är det både jobbigt och oerhört tråkigt att ta in.

Igår efter Tysklands uppvisning mot England så kom jag underfund med något. Ett faktum som lustigt nog verkar ha förbigått de flesta. Tyskland, sämst när det gäller! Sedan Oliver Bierhoff sparkade hem EM-guldet till Tyskarna 1996 så har de inte vunnit en enda turnering. År ut och år in har de ställt upp i turneringar utan att vinna dem. När det vankas avgörande matcher, då förlorar tyskarna. VM 1998 i Frankrike blev det respass mot Kroatien i kvarten och två år senare åkte de ut redan i gruppspelet. 2002 klarade tyskarna inte av pressen och förlorade finalen mot Brasilien med 0-2. I Em 2004 åkte laget återigen ut redan i gruppspelet innan det var dags för VM på hemmaplan. Tyskarna var bra men när det väl gällde så åkte de ut. Italien blev för svåra i semifinal och sparkade ut värdnationen. Trenden fortsatte för två år sedan när ännu en final förlorades via 0-1 mot Spanien. Tyskarna har alltså nu spelat turneringar i 14 år utan att vinna. Sämst när det gäller alltså...? Känns (det bristande) resonemanget igen?

På tal om sämst när det gäller fick jag idag ett erbjudande om att spendera den vädermässigt strålande eftermiddagen ute på Rockatorps fotbollgolf. Sällskapet, och motståndet, bestod av lagkamrater från innebandyn så jag insåg ganska snabbt att det skulle bli tufft samt att seger var det enda som skulle räknas. Eftersom övriga tre deltagare mer eller mindre kan räknas som fotbollsspelare så såg jag mig själv som underdog till segern. Men jag låg i dödens under hela loppet och när övriga kroknade på sista hålet lyckades jag ta in de tre slag jag låg efter täten och hade helt plötsligt avgörandet i egna händer. 2 meter från flaggan, en enkel chipp och segern vore min. Jag chippar över bildäcket, bollen är i hålet, studsar, upp på kanten... och ut. Istället för en historisk seger blir det en snöplig andraplats som ingen kommer att minnas om hundra år. Trevligt hade vi i alla fall.

När flickan som jag berättade om i ett inlägg nedan kom till Sverige så hade hon med sig en bok; "Culture Shock! Sweden: A Survival Guide to Customs and Etiquette". En bok om hur man som utlänning tar sig an Sverige och svenskarna, utan att bli upprörd över de egenheter som vi trots allt har. För en svensk som umgås mest med andra svenskar så ter sig svenskheten som ganska enkel och lättförståd. Men för den svensk som umgås med personer från andra kulturer så infinner sig ganska omgående insikten att det finns en hel del inom svenskheten som är svårt att förstå för en utomstående. Det kan vara ganska roande att ibland se vissa fenomen från en utomståendes ögon, och att försöka få förståelse för varför vi uppfattas som vi gör. Flickan i fråga träffade jag i vintras på en fest och det har nu i efterhand visat sig att inledningsvis tyckte hon att jag var både osocial och ovänlig. Hade hon läst boken ingående så hade hon insett att min brist på vänlighet inte betydde att jag var ovänlig, snarare att jag var reserverad. Svensk med andra ord. Nu när hon har lämnat landet så boken i min ägo och jag både roas, och lär mig en hel del om mig själv, av att läsa den.

Lite samma känsla får jag när jag nu, om än väldigt sent, läser att Enestubbe i ett inlägg jämför oss med Israel. Samma sak när Dan Magnusson skrev "Inga är så enögda som Taifs fans" i sin krönika dagen efter det allsvenska avancemanget. Är det vår styrka eller vår svaghet? Bland många andra, de flesta antagligen, så uppfattas vi som oerhört enögda och trångsynta supportrar. Själva ser vi oss som väldigt hängivna och rättvisa supportrar. Vi ställer värderingar som stolthet, hjärta och tradition framför mycket av det som annars idag genomsyrar idrotten. Vi ser oss som ett bidrag till ishockeyn och allsvenskan som kommer göra det till en bättre plats. Med historiska anspelningar anser vi att den platsen tillhör oss och att vi nu är tillbaka där vi rättmätigen hör hemma. Läser man meningarna ovan så går de tolka både som en parallell till Israel eller som en beskrivning av det faktum att rättvisan faktiskt har segrat. För er som har läst den här bloggen ett tag så vet ni mycket väl vad jag tycker om Israels politik och självbild, och förstår säkert vad jag tycker om liknelsen. Men jag förstår den. Jag är dessutom övertygad om (och det har mina erfarenheter lärt mig) att jag en Israel inte delar min bild av dem, och det är förståligt. Därför torde det inte vara en skräll att utomstående inte delar min bild av Tingsryd-fans.

Kanske vore det bra med fler böcker om kulterchocker, överlevnadsguider till traditioner och etikett. Helt klart hade en "Culture Shock! Tingsrydfans: A Survival Guide to Customs and Etiquette" behövts så att utomstående kunde förstå hur vi resonerar och varför vi agerar / reagerar som vi gör. Kanske hade den även varit nyttig så att vi kunde förstå hur utomstående ser på oss...

Jag kan inte minnas vad jag drömde senaste natten, men jag vet att det har drömts en hel del de senaste tre månaderna. Ska man resa runt i Afrika så är det ett måste att ha nära till drömmarna. Det blir en hel del bussresor på uppåt 20 timmar och då gäller det att kunna fördriva tiden. Standarden på bussar gör att sömn inte är ett alternativ, och standarden på vägarna gör att läsande inte heller är ett alternativ. Det bästa sättet för mig att få tiden att försvinna är då att försätta mig själv i någon slags halv dvala och dagdrömma mig bort. Det finns ämnen som får tiden att gå än fortare. Det svenska valet i höst, söta flickor från Korea, innebandy, familjen, yrkeslivet, andra söta flickor från andra länder, Göteborg, bloggandet och framför allt ishockeyn är de ämnen som har varit ständigt återkommande.

Så mycket tankeverksamhet som jag har ägnat åt ishockey den senaste tiden var länge sedan jag gjorde. Höstens spelschema har planerats, vilka bortamatcher jag ska åka på är redan bestämt och hur jag ska blogga från just de matcherna är redan bestämt. Jag finner en stor tjusning i att sitta och skriva blogg-inlägg för mig själv i huvudet. Att komma på rätt ordval och meningsbyggnad är ett tidsfördriv som får de hemskaste bussresor att bli i alla fall lite mer uthärdliga. Jag saknar inte de där bussresorna, men jag kan ibland sakna att det i Sverige inte erbjuds samma tillfällen att reda ut alla tankar. Här hemma händer det alltid något, och om det inte händer något så ser man till att sysselsätta med något meningslöst för att få tiden att gå.

Gårdagskvällen blev precis så trevlig som det var tänkt och jag är mer än nöjd med vårt spontana pre-midsommarfirande. Jag hoppas att ni är fler som får uppleva en lika bra midsommar och att ni har lika bra vänner som jag har. Glad Midsommar!

Ponera att du trillar dit för en tjej två veckor du ska fara till Afrika i tre månader. Ponera sedan att hon är kvar i Växjö ytterligare en vecka när du kommer hem igen, för att sedan försvinna för gott. Vad gör du? Vad är rätt val? Satsa eller dra sig tillbaka? Friskt vågat hälften vunnet? Sikta på playoff eller nöja sig med att hänga kvar? Backa eller gasa sig ur uppförsbacken? Spara eller slösa i goda tider? Desto högre insatsen är, desto större riskerar förlusten att bli. Desto högre man klättrar, desto hårdare blir fallet. Och faller, det gör man alltid förr eller senare. Inget är för evigt. Jag vet inte vilket val som är rätt eller fel, men jag vet vilka val vi gjorde och jag tror vi fick ut det bästa av den begränsade tid vi hade. Jag vet att i allaf all att oavsett om valen var rätt eller fel så lämnade hon oundvikligen idag. Det återstår att se om jag har lärt mig något av den senast veckan. Tingsryd AIF har på något sätt varit lite i samma läge, gasa eller bromsa, och gjorde sitt val. Ett val som jag känner mig ganska bekväm med och som inte håller mig särskilt sömnlös.

Jag har tidigare under min karriär varit snabb att klanka ner på andra bloggar, och tydligt påpeka när nya bloggar gång på gång läggs ner. Därför känner jag att det vore fel av mig om jag inte gav lite positiv respons när det kommer saker jag gillar. Bloggen Dackehallen har ni nog alla redan sett och läst, men för mig är den ganska ny. Jag ställer mig i ledet som redan ropar beröm till bloggaren i fråga. Efter att ha läst hans inlägg på diverse forum under ett par år så var det en blogg som jag faktiskt har väntat på ett tag. Och bloggen lever hitills upp till de lösa förväntningar som jag i förväg hade.

Skribenten har inlett på ett sådant vis som jag hade önskat att jag hade kreativitet och inspiration till att göra. En litterär blogg som skrivs med lite tanke bakom inläggen. En blogg som inte visar något behov av att provocera eller skriva massa trams. Vi grönvita har det ganska bra förspänt på bloggfronten just nu måste jag säga. Holger täcker det rent hockeymässiga, Eva-Lena och Grönvit Elit täcker det privata, den ovan nämnda bloggen sköter det tänkvärda och jag tar hand om allt övrigt mellan himmel och jord. En väldigt bra fördelning tycker jag.

1-0 till Syd-Korea.

Nu när det är VM-tider kan jag inte låta bli att störa mig lite på delar av den publik man ser i TV. När folk ser sig själva på storbildsskärmen så försvinner all självkontroll och folk vinkar, skriker och gör allt för att få vara med i bild. Om man nu har två sekunders TV-tid runt om i hela världen, vill man då verkligen göra sig själv till åtlöje på det viset? Ett par minuter in i detta klipp kommer ett gott exempel på någon som kan behärska sig och inte slösar bort sina två sekunder i TV på att göra bort sig.

Jag lyckades alltså få biljetter till Syd-Korea - Grekland och hade en trevlig eftermiddag i Port Elizabeth föregående helg. Solen sken och Sydafrikanerna tutade i sina vuvuzelor för fullt. Det finns från min sida, som ni säkert vet, en viss förkärlek till Korea och när Sverige inte är med så kändes det lämpligt att försöka få biljetter till den matchen. Korea tvålade till grekerna med 2-0 och fick en bra start på VM. Än roligare ur Koreansk synvinkel tycker jag faktiskt det är att Nord-Korea (vars officiella hemsida helt klart är värd ett besök) lyckades ta sig till VM. Säga vad man vill om regimen i Korea, men här handlar det om ett fotbollslag, om elva spelare som vill sparka boll och trots diktaturens bojor lyckas göra det så pass bra att de tar sig till VM. Den glädjen unnar jag koreanerna, som i sin övriga vardag tyvärr inte har särskilt mycket att glädjas över.

Skivlsäpp från Robyn är ett bra skäl att komma hem till Sverige igen.

Jag gillar det här klippet. Känslan påminner lite om hur jag satt vid vägkanten nere i Mozambique och försökte pressa fram sms ur min mobil i samband med avgörandet i Sundsvall. Och när beskedet väl kom så fanns det ingenstans att ta vägen och ingenstans att göra av den oerhörda glädjen. Pierre och Evelina firar med champagne, för egen del blev det för mycket känslomässigt och jag började kasta upp den billiga whiskeyn som jag köpt takeaway från den enda baren i byn . Men sen då? Hur firar man? Vad händer när champagnen är uppdrucken och jag har torkat mig runt munnen. I åtta säsonger har vi kämpat för det här, vad är nu nästa steg?

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen, som är mödan värd

Karin Boye sätter väldigt bra ord på känslan att ta sig framåt. Att ha ett mål. Jag har svårt att se några sportsliga mål med kommande säsong. Efter att år efter år ha kämpat för den uppflyttning som vi nu har uppnått så tror jag att jag kommer få svårt att finna samma dragkraft i något nytt resultat. Nu är vi i allsvenskan och det är det jag har längtat efter i alla år. Något mål i allsvenskan värt att sträva efter kan jag inte finna. Den längtan av upprättelse som nu har stillats kan inte matchas av att hänga kvar i allsvenskan eller kanske nå en playoffplats. Däremot finner jag en oerhörd stolthet över vad vi har presterat, trots att vi i åtta år har fått höra att det skulle vara omöjligt. Vi har fått höra att det inte är möjligt för Tingsryd att ta sig till Allsvenskan, och vi har fått höra att Tingsryd är för små för att spela i allsvenskan. Det första påståendet är överbevisat, det andra återstår fortfarande. Min förhoppning inför den kommande säsongen handlar inte om att uppnå några sportsliga resultat. Givetvis hoppas jag på att vi stannar kvar, något annat vore bara fånigt. Men än mer hoppas jag på att vi gör ett avtryck i allsvenskan. Att vi visar att vi är tillbaka och att vi kan tillföra något. Att vi visar att vi är Tingsryd AIF och att alla andra hade fel.

Det har talats om bomber i form av Elemo, Kauppila, Öberg, Thegel och Koivisto till Tingsryd AIF. Just nu är detta spelare vars öde jag inte bryr mig det minsta om. Värvningarna av dem har varken påverkat mig positivt eller negativt känslomässigt. Mina hjältar och idoler i laget heter Stark, Davidson, Tisell, Robin Jacobsson, Fredrik Hansson, Bankelius, Rollin-Carlsson, Olof Einarsson, Tomas Lundström, Juha Gustavsson, Björklund och From-Björk. Dessa är alla spelare som alla har varit med på i alla fall en del av samma resa som jag och många av er andra har gjort. Vi har tagit oss tillbaka till Allsvenskan, vi har nått vårt mål och det var vägen som var mödan värd. Vart framtiden tar oss har jag ingen aning om, men jag vet varifrån vi kommer och hur vi har tagit oss till var vi är idag. Och det är något jag är oerhört stolt över.

Så var Afrika avklarat för denna gången. I onsdags kväll kom jag hem till Växjö igen efter 3 månader i Södra Afrika. Den bitterljuva känslan av att komma hem är alltid densamma. Dels finns det en besvikelse över att ingenting har förändrats, och dels infinner sig en känsla av trygghet över att komma hem till en stad där allt känns bekant. Nu läser jag återigen smålandsposten till frukost, lyssnar på Donkeyboys på P3 och spelar fotboll med systersönerna som om ingen tid har passerat. Och ska sanningen fram så har inte så värst mycket tid passerat, tre månader är ingenting och jag hade blivit väldigt förvånad om jag kom hem till en ny stad och en ny tid.

Det är i vanlig ordning mycket som har blivit försummat under den tid jag har varit iväg så nu är jag så illa tvungen att stå mitt kast och betala för min bekvämlighet. Det hela är dock inte värre än att jag kommer reda ut stormen och livet kommer mer eller mindre att återgå till det vanliga.

Trots att det nu har gått en hel del tid sedan det allsvenska avancemanget så känns det väldigt aktuellt. Troligtvis spelar det in att jag var väldigt frånvarande under firandet och att nu i dagarna egentligen är första gången jag har tillgång till ordentligt internet. När jag kom hem i onsdags låg SMP från 12e april på köksbordet, på digitalboxen fanns Smålandsnytt inspelat och på youtube fanns en hel del klipp som jag ägnade en timme eller två åt. Gröna Brigadens forum har jag inte läst på tre månader så det tog också upp en hel del av min tid. Tingsryd AIF är tillbaka i Allsvenskan, och det känns som om jag faktiskt missade något utöver det vanliga. Sällan har ishockeyn kännts så intressant som den gör just nu, vilket borgar för att den här bloggen nog kommer få en ordentlig revival i sommar och till hösten. Hoppas några av ni läsare finns kvar och att ni sprider budskapet att världens första TAIF-blogg är tillbaka.