Stolthet, Hjärta, Tradition

Så var Afrika avklarat för denna gången. I onsdags kväll kom jag hem till Växjö igen efter 3 månader i Södra Afrika. Den bitterljuva känslan av att komma hem är alltid densamma. Dels finns det en besvikelse över att ingenting har förändrats, och dels infinner sig en känsla av trygghet över att komma hem till en stad där allt känns bekant. Nu läser jag återigen smålandsposten till frukost, lyssnar på Donkeyboys på P3 och spelar fotboll med systersönerna som om ingen tid har passerat. Och ska sanningen fram så har inte så värst mycket tid passerat, tre månader är ingenting och jag hade blivit väldigt förvånad om jag kom hem till en ny stad och en ny tid.

Det är i vanlig ordning mycket som har blivit försummat under den tid jag har varit iväg så nu är jag så illa tvungen att stå mitt kast och betala för min bekvämlighet. Det hela är dock inte värre än att jag kommer reda ut stormen och livet kommer mer eller mindre att återgå till det vanliga.

Trots att det nu har gått en hel del tid sedan det allsvenska avancemanget så känns det väldigt aktuellt. Troligtvis spelar det in att jag var väldigt frånvarande under firandet och att nu i dagarna egentligen är första gången jag har tillgång till ordentligt internet. När jag kom hem i onsdags låg SMP från 12e april på köksbordet, på digitalboxen fanns Smålandsnytt inspelat och på youtube fanns en hel del klipp som jag ägnade en timme eller två åt. Gröna Brigadens forum har jag inte läst på tre månader så det tog också upp en hel del av min tid. Tingsryd AIF är tillbaka i Allsvenskan, och det känns som om jag faktiskt missade något utöver det vanliga. Sällan har ishockeyn kännts så intressant som den gör just nu, vilket borgar för att den här bloggen nog kommer få en ordentlig revival i sommar och till hösten. Hoppas några av ni läsare finns kvar och att ni sprider budskapet att världens första TAIF-blogg är tillbaka.