Don't mention the war
Igår efter Tysklands uppvisning mot England så kom jag underfund med något. Ett faktum som lustigt nog verkar ha förbigått de flesta. Tyskland, sämst när det gäller! Sedan Oliver Bierhoff sparkade hem EM-guldet till Tyskarna 1996 så har de inte vunnit en enda turnering. År ut och år in har de ställt upp i turneringar utan att vinna dem. När det vankas avgörande matcher, då förlorar tyskarna. VM 1998 i Frankrike blev det respass mot Kroatien i kvarten och två år senare åkte de ut redan i gruppspelet. 2002 klarade tyskarna inte av pressen och förlorade finalen mot Brasilien med 0-2. I Em 2004 åkte laget återigen ut redan i gruppspelet innan det var dags för VM på hemmaplan. Tyskarna var bra men när det väl gällde så åkte de ut. Italien blev för svåra i semifinal och sparkade ut värdnationen. Trenden fortsatte för två år sedan när ännu en final förlorades via 0-1 mot Spanien. Tyskarna har alltså nu spelat turneringar i 14 år utan att vinna. Sämst när det gäller alltså...? Känns (det bristande) resonemanget igen?
På tal om sämst när det gäller fick jag idag ett erbjudande om att spendera den vädermässigt strålande eftermiddagen ute på Rockatorps fotbollgolf. Sällskapet, och motståndet, bestod av lagkamrater från innebandyn så jag insåg ganska snabbt att det skulle bli tufft samt att seger var det enda som skulle räknas. Eftersom övriga tre deltagare mer eller mindre kan räknas som fotbollsspelare så såg jag mig själv som underdog till segern. Men jag låg i dödens under hela loppet och när övriga kroknade på sista hålet lyckades jag ta in de tre slag jag låg efter täten och hade helt plötsligt avgörandet i egna händer. 2 meter från flaggan, en enkel chipp och segern vore min. Jag chippar över bildäcket, bollen är i hålet, studsar, upp på kanten... och ut. Istället för en historisk seger blir det en snöplig andraplats som ingen kommer att minnas om hundra år. Trevligt hade vi i alla fall.
