Stolthet, Hjärta, Tradition

Jag gillar det här klippet. Känslan påminner lite om hur jag satt vid vägkanten nere i Mozambique och försökte pressa fram sms ur min mobil i samband med avgörandet i Sundsvall. Och när beskedet väl kom så fanns det ingenstans att ta vägen och ingenstans att göra av den oerhörda glädjen. Pierre och Evelina firar med champagne, för egen del blev det för mycket känslomässigt och jag började kasta upp den billiga whiskeyn som jag köpt takeaway från den enda baren i byn . Men sen då? Hur firar man? Vad händer när champagnen är uppdrucken och jag har torkat mig runt munnen. I åtta säsonger har vi kämpat för det här, vad är nu nästa steg?

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen, som är mödan värd

Karin Boye sätter väldigt bra ord på känslan att ta sig framåt. Att ha ett mål. Jag har svårt att se några sportsliga mål med kommande säsong. Efter att år efter år ha kämpat för den uppflyttning som vi nu har uppnått så tror jag att jag kommer få svårt att finna samma dragkraft i något nytt resultat. Nu är vi i allsvenskan och det är det jag har längtat efter i alla år. Något mål i allsvenskan värt att sträva efter kan jag inte finna. Den längtan av upprättelse som nu har stillats kan inte matchas av att hänga kvar i allsvenskan eller kanske nå en playoffplats. Däremot finner jag en oerhörd stolthet över vad vi har presterat, trots att vi i åtta år har fått höra att det skulle vara omöjligt. Vi har fått höra att det inte är möjligt för Tingsryd att ta sig till Allsvenskan, och vi har fått höra att Tingsryd är för små för att spela i allsvenskan. Det första påståendet är överbevisat, det andra återstår fortfarande. Min förhoppning inför den kommande säsongen handlar inte om att uppnå några sportsliga resultat. Givetvis hoppas jag på att vi stannar kvar, något annat vore bara fånigt. Men än mer hoppas jag på att vi gör ett avtryck i allsvenskan. Att vi visar att vi är tillbaka och att vi kan tillföra något. Att vi visar att vi är Tingsryd AIF och att alla andra hade fel.

Det har talats om bomber i form av Elemo, Kauppila, Öberg, Thegel och Koivisto till Tingsryd AIF. Just nu är detta spelare vars öde jag inte bryr mig det minsta om. Värvningarna av dem har varken påverkat mig positivt eller negativt känslomässigt. Mina hjältar och idoler i laget heter Stark, Davidson, Tisell, Robin Jacobsson, Fredrik Hansson, Bankelius, Rollin-Carlsson, Olof Einarsson, Tomas Lundström, Juha Gustavsson, Björklund och From-Björk. Dessa är alla spelare som alla har varit med på i alla fall en del av samma resa som jag och många av er andra har gjort. Vi har tagit oss tillbaka till Allsvenskan, vi har nått vårt mål och det var vägen som var mödan värd. Vart framtiden tar oss har jag ingen aning om, men jag vet varifrån vi kommer och hur vi har tagit oss till var vi är idag. Och det är något jag är oerhört stolt över.