94 år ung
Om det är något jag har lärt mig genom åren så är det att oavsett hur länge jag stannar utomlands så har ingenting förändrats när jag kommer hem igen. Mina vänners liv är oförändrade och ingen har egentligen märkt att jag har varit borta. När jag var yngre så tyckte jag att detta faktum kunde vara ganska jobbigt. Nu har jag vant mig vid att Växjö är konstant och trivs ganska bra med den känslan.
Men en sak har helt klart ändrats under de tre månader som jag har varit iväg denna gång, ändrats till det sämre dessutom. 94-åringen lever nu upp till sin ålder och har definitivt sett sin sista hockeymatch. Synen, orken och framför allt livsgnistan har lämnat honom allt för snabbt den senast tiden. När jag nu hälsar på min bästa vän sedan 27 år tillbaka så är det inte samma person längre. Även om det är naturligt att bli äldre och att 94-åringar inte ska vara så oförskämt pigga som han har varit så är det både jobbigt och oerhört tråkigt att ta in.
Några reflektioner, helt makalöst att man kan leva nästan ett helt sekel med behållning. Kan tänka mig att man kommer till en punkt i livet när man är ganska nöjd och ofrivilligt/frivilligt faller in i en väntan eller likgiltighet för den eniga sömnen. Den fysiska kapaciteten har dessutom sina begränsningar helt naturligt vid denna aktningsvärda ålder så mitt råd. Svik inte, besök som vanligt och fullgör dina plikter som sann vän/släkting. Stor respekt för ert fina relation.
