Stolthet, Hjärta, Tradition

Vad var det jag sa, efter solsken kommer dessvärre regn. Jag njöt av vårvädret för en vecka sedan, medans Seoul den gångna helgen bjöd på stormande väder och regn som piskade mot fönsterrutorna. Poängtappet mot Oskarshamn kändes snöpligt och Sundsvalls poäng mot Örebro förstärkte dessvärre höstkänslan. Just nu har vi inte saker särskilt mycket i egna händer och att behöva förlita sig till ett oinspirerat Borås känns inte så lockande.

Ibland är jag uppriktigt sagt väldigt glad att ishockey inte är det enda glädjeämnet jag har i tillvaron. Trots regn och rusk så innehöll den gångna helgen en hel del ljusglimtar och goda stunder. När inte solen värmer så får man försöka finna glädjen på annat håll. Och vem kunde ana att det gröna halssmycket från småland skulle göra sig så bra runt halsen på en dotter av Korea? Livet i allmänhet, och även ishockey, handlar inte enbart om resultat och kvantitativa mål, och just nu fokuserar jag på att spride de mjukare och mer abstrakta värdena av vårt supporterskap.

Det tog mig en halvtimme imorse, sen slog det; "Hur gick det i hockeyn?". Jag scrollade ner i min RSS-läsare och där dök resultatet upp. Förlust, 2-3. Sent mål och palaver i slutsekunden. Klart det skulle varit straff! Som utlandsobservatör ger jag mig själv friheten att döma situationer som jag inte ser.

Nåväl, dåliga domare eller inte så har vi nu på egen hand satt oss i en ganska prekär situation. Även om vi är glada över att Fagerwall har kommit in och gett laget någon slags stabilitet igen så känns det fortfarande skrämmande hur skakiga vi stundtals är. Fagerwalls uttalande till SMP skvallrar om att det här laget ännu inte är helt pålitligt.  Men nu får vi lov att bita ihop ännu en gång och vinna mot Almtuna.

Vi har två matcher på oss att reda ut det här. Om inte, så får vi förmånen att spela ett par veckor ishockey ytterligare. Något som säkert har en hel rad fördelar om man ser livet från den ljusa sidan. Den där kvalserien och hur den fungerar har vi ju lärt oss genom åren i alla fall.

För en vecka sedan skrev jag om alla hjärtans dag och den ask med choklad som man får som ett tecken på kärlek. Jag bad TAIF om ett liknande tecken och fick två segrar mot Västerås och Mora. Chokladen är nu slut och jag behöver nya tecken, nya segrar. Helgens solsken är över och det blåser återigen snåla vindar i Seoul . Nu stundar en ny vecka med oändliga möjligheter. Oskarshamn kommer till Dackehallen och förhoppningsvis kan TAIF fylla på tomma chokladförråd.

14e Februari, alla hjärtans dag. En dag för rosor och hjärtan, handel och kommers. En dag då det uppenbarligen är viktigare att visa sin kärlek än under årets övriga dagar. Varför inte älska varje dag? Även i Koreas firas denna så kallade kärlekens dag, om än lite annorlunda. Här är det, enligt traditionen, den dag då kvinnorna ska uppvakta sina pojkvänner med choklad. Att få en ask praliner är ett tecken på att kärleken finns där. En månad senare firas White Day, då rollerna är ombytta och det är flickans tur att få godis som ett bevis på att kärleken är besvarad. Vad jag än må tycka om sånt här, så är jag givetvis inte sämre än att jag kan anpassa mig. Jag kan falla för grupptrycket och acceptera att få choklad om det är så det ska gå till.

Vår gemensamma kärlek, Tingsryd AIF, då? Hur betalar de tillbaka på St Valentins dag? Vi älskar dem varje dag, även under årets 364 övriga dagar. I år är det väldigt många som har våndats över sin kärlek. Istället för den rosenskimrande varianten som vi alla önskar oss har kärleksrelationen alltmer förvandlats till ångest och lidande. Under säsongen har vi tvingats tvivla och undra, vad är på riktigt och vad är inbillning? Så ikväll önskar jag att TAIF ger oss ett tecken på att kärleken är besvarad, en ask chokladpraliner, ett fång rosor eller tre poäng mot Västerås. Jag älskar er, älskar ni mig?

Seoul är en stad med över tio miljoner invånare, så det är ganska uppenbart att det utbud av möjligheter som fascinerade mig i Malmö är oändligt mycket större här. Även om koreanerna är ett väldigt kollektivt folk så finns det utrymme för alla inriktningar, och ingen är för alternativ eller för smal. Framåt småtimmarna igår hamnade jag och ett par vänner av oklara anledningar på ett födelsedagskalas på en liten bar på en bakgata. Inne på baren spelade ett koreanskt liveband Cranberries-covers och bland gästerna större jag på allt från de obligatoriska engelskalärarna till backpackers, volontärer, musiker, studenter, japaner och ambassadfolk. När bandet pausade lyckades jag till och med få DJ’n att spela Robyn, vilket visade sig fungera även på de koreanska dansgolven.

Jag hamnade i samtal med en kanadensare som bar Vancouver Canucks matchtröja. Han frågade mig vilket lags logga jag skulle bära på bröstet om jag fick välja. Hur svarar man på det? Hur beskriver man så enkelt som möjligt Tingsryd AIF för någon som inte hört talas om oss? Är det möjligt att på en högljudd rökig bar bryta ner vår förening till en mening på tio sekunder? Jag försökte inte ens. Att svara Tingsryd AIF, utan att förklara vilka vi är hade känts tomt och vanvördigt.
- “I’m in love with the finest club in the world. A club you’ve never heard off”, sa jag och bytte samtalsämne.

Gammal kärlek rostar aldrig heter det, och så är det nog även i Korea. I Korea har kärleken återkommit, och så kommer den garanterat göra den dag jag återvänder till Kronoberg. Så låt inte mitt blogguppehåll få er att tro att känslorna inte finns kvar. Jag lider, svär och hoppas lika mycket som alla andra. Men dagarna här går åt för fullt åt att återanpassa sig och återknyta gamla band, så bloggandet har hamnat lite i skymundan.

Som relativ nykomling i en av världens största städer så är det nog lätt att inledningsvis känna sig lite vilsen. Men eftersom jag har förmånen att komma ifrån Växjö så är storstäder inget nytt för mig. Lämpligt nog läste jag i Smålandsposten häromdagen hur Växjö snart ska bygga sin tredje rulltrappa. Skärmen nere på Oxtorget har också hjälpt en hel del när jag nu kommer till Seoul och ser hundratals storbildsskärmar som är lika stora som Oxtorget. När man är ute och reser så får man dessbättre lite perspektiv på vardagen och på sin omgivning, ett perspektiv som nog vore nyttigt för fler att uppleva.

Vad det gäller hockeyn så har jag just nu svårt att uttala mig. Vad som ett tag i vintras kändes aningen lovande känns nu helt raserat och jag förbannar mig själv återigen för att jag var naiv nog att börja tro. Den här säsongen kommer ingen att minnas med glädje. Men nu handlar det inte om att behålla någon glädje. Nu handlar det om att göra det bästa av situationen och ta oss igenom det här. Jag har skrivit om det flera gånger själv, och det känns fånigt för mig som har en enorm distans till det hela, men nu är det viktigare än någonsin att hålla i varandra och sluta leden.

Jag har ingen att hålla i, men jag står ganska stadigt på jorden ändå. Visst, den här säsongen blir inte vad någon hade hoppats på. Ingen hade önskat att uppleva den ångest och den besvikelse som de flesta av oss känner. Även om många säsonger har varit besvikelser så är det här i princip första gången sen vi kom tillbaka till ettan 92-93 som vi kan kallas för bottenlag. Många föreningar betydligt svagare än oss har överlevt negativa kvalspel och även nedflyttningar, och det kommer vi också att göra. Vad som än händer så kommer Dackehallen stå kvar. Gröna Brigaden finns kvar. Den här bloggen finns kvar. Limma och Ola P finns kvar. Stolthet, Hjärta, Tradition finns kvar. Vi står inte och faller med en dålig säsong, Tingsryd AIF är starkare än så. Tingsryd AIF finns kvar.

I bortre asien nalkas det kinesiska nyåret. Tigerns år går över i kaninens år. Och vilket år det blev, året som skulle bli vårt år. Det som började så bra har nu visat sig inte alls vara vår melodi. Symboliken i övergången från tiger till kanin är monumental. Någonstans under tigerns år tappade vi bort vår identitet och allt vad som gjorde det här året ens möjligt. Året då vi gick från att vara den starka tigern som är herre på täppan till att bli den rädda kaninen som trycker i ett hörn. Från att vara jägaren till den jagade. Från Sheree Khan till Lille Skutt.

Korea stannar nu upp i dagarna tre för att fira in det nya året med familj och släktingar. Motorvägarna är igenproppade av bilister som ska lämna Seoul för att hälsa på familjen på landet. Som utlänning utan någon direkt familj att hälsa på så kan jag vandra på stadens relativt tomma gator och ägna en tanke åt vad som egentligen gick fel. Var slog det slint?

När vi kom upp i allsvenskan så försvann mycket av den känslan som hade färgat stora delar av 2000-talet. Helt plötsligt var vi inte längre, med vissa undantag förstås, den förening som alla ville sätta åt. Nu var vi inte längre den underdog som vi så gärna vill vara. Nu var vi en nykomling som inte direkt rörde upp så mycket känslor. Allsvenskan var förändrad och på många håll var känslorna för oss bortglömda. Det fanns fog för en identiteskris, vilken roll skulle vi spela och vilket avtryck skulle vi göra på allsvenskan?

Resan är målet. Nog finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd. Kanske var det redan på resan till Allsvenskan som vi gick in på fel spår. Kanske hamnade vi i fel kostym när vi kände att vi äntligen hade kommit tillbaka. Vi tog rollen som tigern som skulle göra avtryck i Allsvenskan. En roll som nog inte passar oss. Vi ska inte vara den där tigern på toppen av berget som ryter åt allt runt omkring. Vi ska vara den lilla lantsortsklubben som slåss med näbbar och klor mot etablissemanget. Det ska vara vi mot världen. Storlaget i kläderna av en underdog. Så var det under många år i ettan, där tyckte alla illa om oss. Ingen önskade oss framgång och alla ville slå oss, i varje match. Det kanske passar oss oändligt mycket bättre att vara den förtryckta lilla kaninen istället för den majestätiska tigern.

0-7 i Dackehallen gör mig illamående. 0-7 får mig att känna att vi har tappat allt det vad vi vill vara, allt vad Fagervall efterlyste och vad Rulle så bra skrev om. Vi har tappat allt som gjorde att det var vi mot världen, kopplingen mellan laget och läktarna som gjorde oss till något unikt. Det enda som är intressant i nuläget är att vi tar oss ur den här skärselden levande. Att vi kan klara oss ut med hedern i behåll och inför nästa år kan rensa ut, börja om och göra rätt. Någonstans är jag övertygad om att tigerns år har bjudit på en hel del lärorika misstag och felsteg, felsteg som jag inte hoppas behöva uppleva under kaninens år.

Gott nytt år!