Ett livstecken bland alla dödsryckningar...

Gammal kärlek rostar aldrig heter det, och så är det nog även i Korea. I Korea har kärleken återkommit, och så kommer den garanterat göra den dag jag återvänder till Kronoberg. Så låt inte mitt blogguppehåll få er att tro att känslorna inte finns kvar. Jag lider, svär och hoppas lika mycket som alla andra. Men dagarna här går åt för fullt åt att återanpassa sig och återknyta gamla band, så bloggandet har hamnat lite i skymundan.


Som relativ nykomling i en av världens största städer så är det nog lätt att inledningsvis känna sig lite vilsen. Men eftersom jag har förmånen att komma ifrån Växjö så är storstäder inget nytt för mig. Lämpligt nog läste jag i Smålandsposten häromdagen hur Växjö snart ska bygga sin tredje rulltrappa. Skärmen nere på Oxtorget har också hjälpt en hel del när jag nu kommer till Seoul och ser hundratals storbildsskärmar som är lika stora som Oxtorget. När man är ute och reser så får man dessbättre lite perspektiv på vardagen och på sin omgivning, ett perspektiv som nog vore nyttigt för fler att uppleva.


Vad det gäller hockeyn så har jag just nu svårt att uttala mig. Vad som ett tag i vintras kändes aningen lovande känns nu helt raserat och jag förbannar mig själv återigen för att jag var naiv nog att börja tro. Den här säsongen kommer ingen att minnas med glädje. Men nu handlar det inte om att behålla någon glädje. Nu handlar det om att göra det bästa av situationen och ta oss igenom det här. Jag har skrivit om det flera gånger själv, och det känns fånigt för mig som har en enorm distans till det hela, men nu är det viktigare än någonsin att hålla i varandra och sluta leden.


Jag har ingen att hålla i, men jag står ganska stadigt på jorden ändå. Visst, den här säsongen blir inte vad någon hade hoppats på. Ingen hade önskat att uppleva den ångest och den besvikelse som de flesta av oss känner. Även om många säsonger har varit besvikelser så är det här i princip första gången sen vi kom tillbaka till ettan 92-93 som vi kan kallas för bottenlag. Många föreningar betydligt svagare än oss har överlevt negativa kvalspel och även nedflyttningar, och det kommer vi också att göra. Vad som än händer så kommer Dackehallen stå kvar. Gröna Brigaden finns kvar. Den här bloggen finns kvar. Limma och Ola P finns kvar. Stolthet, Hjärta, Tradition finns kvar. Vi står inte och faller med en dålig säsong, Tingsryd AIF är starkare än så. Tingsryd AIF finns kvar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0