The year of the rabbit

I bortre asien nalkas det kinesiska nyåret. Tigerns år går över i kaninens år. Och vilket år det blev, året som skulle bli vårt år. Det som började så bra har nu visat sig inte alls vara vår melodi. Symboliken i övergången från tiger till kanin är monumental. Någonstans under tigerns år tappade vi bort vår identitet och allt vad som gjorde det här året ens möjligt. Året då vi gick från att vara den starka tigern som är herre på täppan till att bli den rädda kaninen som trycker i ett hörn. Från att vara jägaren till den jagade. Från Sheree Khan till Lille Skutt.


Korea stannar nu upp i dagarna tre för att fira in det nya året med familj och släktingar. Motorvägarna är igenproppade av bilister som ska lämna Seoul för att hälsa på familjen på landet. Som utlänning utan någon direkt familj att hälsa på så kan jag vandra på stadens relativt tomma gator och ägna en tanke åt vad som egentligen gick fel. Var slog det slint?


När vi kom upp i allsvenskan så försvann mycket av den känslan som hade färgat stora delar av 2000-talet. Helt plötsligt var vi inte längre, med vissa undantag förstås, den förening som alla ville sätta åt. Nu var vi inte längre den underdog som vi så gärna vill vara. Nu var vi en nykomling som inte direkt rörde upp så mycket känslor. Allsvenskan var förändrad och på många håll var känslorna för oss bortglömda. Det fanns fog för en identiteskris, vilken roll skulle vi spela och vilket avtryck skulle vi göra på allsvenskan?


Resan är målet. Nog finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd. Kanske var det redan på resan till Allsvenskan som vi gick in på fel spår. Kanske hamnade vi i fel kostym när vi kände att vi äntligen hade kommit tillbaka. Vi tog rollen som tigern som skulle göra avtryck i Allsvenskan. En roll som nog inte passar oss. Vi ska inte vara den där tigern på toppen av berget som ryter åt allt runt omkring. Vi ska vara den lilla lantsortsklubben som slåss med näbbar och klor mot etablissemanget. Det ska vara vi mot världen. Storlaget i kläderna av en underdog. Så var det under många år i ettan, där tyckte alla illa om oss. Ingen önskade oss framgång och alla ville slå oss, i varje match. Det kanske passar oss oändligt mycket bättre att vara den förtryckta lilla kaninen istället för den majestätiska tigern.


0-7 i Dackehallen gör mig illamående. 0-7 får mig att känna att vi har tappat allt det vad vi vill vara, allt vad Fagervall efterlyste och vad Rulle så bra skrev om. Vi har tappat allt som gjorde att det var vi mot världen, kopplingen mellan laget och läktarna som gjorde oss till något unikt. Det enda som är intressant i nuläget är att vi tar oss ur den här skärselden levande. Att vi kan klara oss ut med hedern i behåll och inför nästa år kan rensa ut, börja om och göra rätt. Någonstans är jag övertygad om att tigerns år har bjudit på en hel del lärorika misstag och felsteg, felsteg som jag inte hoppas behöva uppleva under kaninens år.


Gott nytt år!


Kommentarer
Postat av: Tekning

Hörru, skriv något din gamle sosse :-) Vi dör här hemma, kvävs, plågas och far mellan hopp och förtvivlan. Inte nog med att vanan att vinna har börjat trubbas av. Vanan att läsa dig är också en (god) vana. Ett livstecken....at least...

2011-02-08 @ 21:30:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0