Fortsatt naiv och enträget positiv
För någon vecka sedan förlorade vi mot Karlskrona. Sjögången började gå vild. De som inte hoppade i vattnet för att rädda sig själva bidrog i alla fall inte till att ro båten i land. Någon valde att slå yxan i botten av båten istället för att kasta den i sjön. Vi var på väg att sjunka och allt hopp var ute. Själv försökte jag sitta stilla i båten och i alla fall lindra lite av den panik som spred sig. Men även jag var på väg över relingen, uppgivenheten och rädslan att förekommas snarare än att förekomma tog överhanden. Fråga mig inte hur det har gått till, men det känns som om vi har lyckats laga några av de läckor vi hade, och som att vi fortfarande flyter. I rätt riktning dessutom. Ni som fortfarande ligger i vattnet och plaskar är välkomna ombord igen om ni vill tro på det här. Ni som fortfarande är rädda att båten ska sjunka kan gott ligga kvar i vattnet. Om en vecka kanske jag gör er sällskap, alternativt så väntar jag på land med en varm handduk som ni kan torka er med. Om en vecka gör vi brasved av den här båten i vilket fall, oavsett om den är sjöduglig eller ej.
Igår kväll kändes det inte lika lovande. Koreanskan var mer än lovligt sur på mig, det var kallt ute, jag fick för lite sömn och vaknade upp av en mardröm någonstans runt 02.30. "OK, jag kan väl slå på datorn och kolla Swehockey trots allt. Jaha. 0-2, tack och godnatt". Så där vaknar jag med huvudvärk och ett än sämre humör. Men efter en halvtimme släppte den huvudvärken. Vi vände och vann i Norrköping, jag tog en varm dusch, fick ett ursäktande SMS och kunde se fram emot en spännande dag fylld av dignitärer och potentater. Det här blev en bra dag. Jag tror på det här, trots allt.
Historien upprepar sig
När jag fyllde 15 så fick jag en Gröna Brigaden-tröja i present. 13 år senare fyller jag år igen och det kommer en luvtröja från Gröna Brigaden på posten. Att man blir äldre behöver inte betyda att man förändras. Mjuk som en getpäls sägs tröjan dessutom vara, så det var en välkommen present.
...
Jag börjar känna mig lätt illamående. Kanske åt jag för mycket tårta idag på kontoret eller är det de tre orden stolthet, hjärta och tradition som jag har fått nerkörda i halsen. Vi har länge suttit på våra höga hästar i alla år, för att nu falla hejdlöst. Vi har gått från att vara det stolta och vackra Tingsryd AIF till att bli ett löjeväckande sällskap vars motgångar hela Sydost nu skadeglatt vältrar sig i. Nu är vi ett Mörrums GOIS, en Peter Andersson.
Uttrycken för frustration, besvikelse och ilska blir alltmer tydliga, även på denna sidan jordklotet. Känslan av att ha blivit sviken är påtaglig, vi blir bedragna. Men vi sviker inte, vår uppgivenhet och vår ilska är tecken på att vi står fast. Den som sitter hemma är den som sviker. Den som inte gör sitt jobb är den som sviker.
Ni hockeyspelare i grönt och vitt, ni bär våra färger och ni har vår sköld på bröstet. Vad är det värt? Vilka är ni och vad vill ni? Vad har ni gjort med vårt Tingsryd AIF?
Också ett uppvaknande
Skärtorsdagen för två år sedan var en minnesvärd dag, på gott och ont. Dels var det Cherry Blossom Festival i Seoul och dels så spelade vi en avgörande kvalmatch borta mot Asplöven. Det var en dag då det var väldigt svårt att fokusera på rätt saker och undgå att vara nervös. Men dagen började oerhört bra när världens sötaste Koreanska kom iklädd en grönvit dress. Även om hon inte visste vad det betydde för mig, så kunde jag inte tolka det på ett annat vis än som ett gott omen.
I lördags fick jag se samma grönvita klänning igen. Denna gång var hon medveten om färgernas betydelse. Skulle det vara mer lyckosam denna gången? Icke. Igår vaknade vi upp till rubriker om hur Tingsryd tappade två poäng, och Koreanskan lovade att aldrig mer bära den klänningen på matchdag. Hon drar sitt strå till stacken. Jag gör så gott jag kan för att få någon som helst rätsida på den här säsongen. Om alla ändå gjorde det så hade det känts så oändligt mycket bättre.
Det här behövde jag
När det behövs som mest så kliver Karlskrona in i handlingen och bjuder på underhållning av hög nivå. Tack för att ni bjuder på er själva och förgyller vår tillvaro emellanåt.
En match i taget
Kvalserien har börjat, och efter en inledande förlust så drog det igång igen. Domedagsprofetiorna och uppgivenheten var återigen ett faktum. Det är sällan någon halvdan medelväg när det gäller TAIF. En förlust och folk är gärna framme och sätter kvällstidningsrubriker på vår insats. Nu ser jag som bekant inte matcherna som spelas, så jag får gå på känsla och skapa mig en egen bild utifrån bloggar, forum och övrig nyhetsrapportering. Oftast är sanningen varken himmel eller helvete, vanligtvis är den någonstans mitt emellan. Efter Trojaförlusten, som innebar att vi närmaste var körda, så kom igår en seger som uppenbarligen innebär att vi återigen har ett ganska bra utgångsläge.
Det här är fjärde gången på fem säsonger som vi spelar den allsvenska kvalserien, och något bör vi väl ändå ha läst oss? Det finns ett ständigt återkommande fenomen i kvalserierna. Varje år drar vi på oss en förlust eller två halvvägs in i serien som får folk att ge upp. Den där förlusten mot Oskarshamn förra säsongen, mot Örebro året innan eller mot Huddinge för fyra år sedan fick oss att börja tvivla. Försvarsmekanismerna sätter igång och tanken om att det är kört känns lockande. Men om det är något jag har lärt mig genom de här kvalserierna så är det att sitta ner i båten och inte lägga för mycket betydelse vid enskilda händelser. Det finns ingen mening att övertolka vad som sker.
Trots att vi har varit körda och uträknade varje gång så har det alltid vänt. De andra lagen förlorar också matcher, tro det eller ej, och varje år har vi stått där med en avgörande match i sista omgången av kvalserien. Varje gång, trots att vi varje gång varit uträknade bara ett par dagar tidigare. Så min uppmaning till er som har glömt hur det varit tidigare år, eller inte varit med förr, är att ha lite is i magen. Ta tabellen för vad den är och räkna inte ut oss förrän det verkligen är kört.
Kvalfeber var ordet
Det måste kännas aningen fräckt att kalla sig 'Kronobergarnas hockeylag' när man lockar 2852 personer till premiären av en kvalserie till elitserien...
...
Imorgon börjar kvalserien. Samtidigt som ishockey ibland är ett skönt sätt att koppla bort vad som sker i omvärlden så kan det också ibland vara nyttigt om hur oviktig ishockeyn trots allt är när det kommer till kritan.
Speluppehåll blogguppehåll...
Speluppehållet går mot sitt slut och då vaknar även den här sovande bloggen till liv. Som vanligt går vi numera in i den allsvenska kvalserien och vi har nog lärt oss ganska väl vad det handlar om vid det här laget. Känslan är dock lite annorlunda i år. Den här gången riskerar vi att förlora något som är vårt. Tidigare år har vi jagat, även om pressen och risken att förlora stundtals har överskuggat allt annat. Den där förväntan och glädjen som har funnits tidigare år finns inte riktigt nu. Nu handlar det om tio matcher, ett minfält, som vi ska ta oss igenom med så lite skada som möjligt.
Enestubbe liknade i ett uppmärksammat blogginlägg oss vid Israel och att övriga kvallag alla har ett horn i sidan till oss och vill oss illa. För någon av min politiska uppfattning finns det givetvis en hel del som haltar i den jämförelsen. Israel bildades 1948 på mark som sedan länge hade bebotts av palestinierna. Omgivningen reagerade över den bristande respekt och översittar-mentalitet som Israel visade upp för rådande förhållanden och förutsättningar. De som hade varit på plats genom historien reagerade, maktbalansen rubbades och hatet uppstod. Växjö Lakers är ett Israel. Karlskrona är ett Israel. Vi är det inte. Vi är Tingsryd AIF, vi kämpar för något som tillhör oss. Det gör inte Israel.
Lyckliga äro ni som har möjlighet att vara på plats nu i kvalserien. Som jag önskar att jag hade kunnat packa en väska med öl och åka med till Norrköping eller Huddinge. Som jag önskar mig ett besök i Skybaren just nu. Så ta ert ansvar och gå på matcherna! Det är er skyldighet mot era grönvita bröder som tvingas sova oroligt samtidigt som ni rumlar runt i den allsvenska kvalserien. Håll hårt i varandra nu och slut er samman, det här klarar vi tillsammans!
I will always be your soldier
Så blev det kval, och det förtjänar vi antar jag. Grattis till sundsvall och snopet för troja givetvis, men det här är en grönvit blogg så jag väljer att gräma mig över vårt öde istället. Sundsvall och Troja-bloggarna (...) får gräma sig över sina lag.
***
Som alla andra kloka på GB's forum redan har konstaterat så var det inte igår vi tappade den där poängen som skulle hållt oss kvar utan kval. Vi har inte vunnit en bortamatch på hela säsongen. Vi har varit allt för veka och förnedrat oss själva allt för många gånger den här säsongen. Vi förtjänar att tvingas kvala. Men mer än så förtjänar vi inte. Sen jag lämnade Sverige för fem veckor sedan har en ordentlig uppryckning skett. Vi vann trots allt fyra av de sista sex matcherna, och de enorma dalarna verkar ha försvunnit. Det har infunnit sig en slags trygghet i laget och i resultaten som gör att jag inte går in i det här kvalet utan den enorma ångest som fanns för ett par veckor sedan.
***
Om jag ska fortsätta koppla Seouls väder till våra hockeyresultat så har våren försvunnit. Nu är det återigen minusgrader och solen lyser med sin frånvaro. Jag har blivit lovad att det här är sista köldknäppen, sen kan vi kasta jackorna och på allvar njuta av solen. Jag räknar med att solen kommer att lysa på de rättfärdiga även i år och att körsbärsblommorna kommer att slå ut även i Christian Jacobssons trädgård vart det lider.
