En match i taget
Kvalserien har börjat, och efter en inledande förlust så drog det igång igen. Domedagsprofetiorna och uppgivenheten var återigen ett faktum. Det är sällan någon halvdan medelväg när det gäller TAIF. En förlust och folk är gärna framme och sätter kvällstidningsrubriker på vår insats. Nu ser jag som bekant inte matcherna som spelas, så jag får gå på känsla och skapa mig en egen bild utifrån bloggar, forum och övrig nyhetsrapportering. Oftast är sanningen varken himmel eller helvete, vanligtvis är den någonstans mitt emellan. Efter Trojaförlusten, som innebar att vi närmaste var körda, så kom igår en seger som uppenbarligen innebär att vi återigen har ett ganska bra utgångsläge.
Det här är fjärde gången på fem säsonger som vi spelar den allsvenska kvalserien, och något bör vi väl ändå ha läst oss? Det finns ett ständigt återkommande fenomen i kvalserierna. Varje år drar vi på oss en förlust eller två halvvägs in i serien som får folk att ge upp. Den där förlusten mot Oskarshamn förra säsongen, mot Örebro året innan eller mot Huddinge för fyra år sedan fick oss att börja tvivla. Försvarsmekanismerna sätter igång och tanken om att det är kört känns lockande. Men om det är något jag har lärt mig genom de här kvalserierna så är det att sitta ner i båten och inte lägga för mycket betydelse vid enskilda händelser. Det finns ingen mening att övertolka vad som sker.
Trots att vi har varit körda och uträknade varje gång så har det alltid vänt. De andra lagen förlorar också matcher, tro det eller ej, och varje år har vi stått där med en avgörande match i sista omgången av kvalserien. Varje gång, trots att vi varje gång varit uträknade bara ett par dagar tidigare. Så min uppmaning till er som har glömt hur det varit tidigare år, eller inte varit med förr, är att ha lite is i magen. Ta tabellen för vad den är och räkna inte ut oss förrän det verkligen är kört.
