Tråkiga minnen
Där det finns goda minnen finns det dessvärre ofta även tråkiga minnen. Förvisso tror jag att mycket av livet är ett nollsummespel, och att det till viss del krävs hårda tider för att uppskatta det goda i livet. Mitt förhållande till Tingsryd AIF är inget undantag, även där finns ögonblick som är lite tråkigare. Om jag nu hade svårt att rangordna de goda minnena så är det lite enklare nu att hitta ett som står ut lite extra mycket. Men vi börjar med de två som tillsammans aspirerar på att vara näst sämst.
-
Säsongen 99/00 var en säsong då det började röra på sig i Tingsryd AIF. Bland supportrarna fanns det en dröm om att ta oss vidare till SuperAllsvenskan. Vi ville visa att vi hörde hemma bland de stora lagen och få spela spela de stora matcherna. I slutfasen av grundserien 99/00 så såg det lovande ut, vi hade ett försprång på fem poäng ner till Troja/Ljungby som jagade med två omgångar kvar att spela. Vad som gjorde avslutningen än mer spännande var att vi mötte Troja i Dackehallen i näst sista omgången. Det var laddat för fest i Dackehallen, en fest som Troja med glädje förstörde. Vi avslutade borta mot Tranås medans Troja på hemmaplan tog emot ett omotiverat Rögle. Tingsryd-supportrarna laddade stort och till och Pasi Mustonen ringde till Gröna Brigaden bokade ett par platser till sin fru på bussen. Dock slutade det inte bättre än att ett heltänt Tranås vinner mot Tingsryd i Bredstorpshallen och Troja tar en förväntad seger i Sunnerbohov. På de sista två omgångarna tar Troja igen sex poäng på oss och placerar oss under strecket. Platt fall och besvikelsen var total.
-
Efter Piteå-matchen 06/07 som jag ser som ett av mina bästa TAIF-minnen så var det dags för fest på söndagen. Avgörande kvalmatch i en fullsatt Dackehall mot Väsby, det fanns enorma förutsättningar för att få upprättelse för allt för många år i division 1. Nu fanns chansen att ta oss tillbaka, att slippa sörjan som började stå oss upp i halsen. Matchen står länge och väger innan Larry Pilut gör 1-0 efter drygt halva andra perioden. Dackehallen kokar och fem års frustration är på väg att släppa. Innan perioden är över har dock Anders Åkesson sjabblat två gånger om och Väsby går till periodpaus med en 3-1 ledning. Ridå! Olof Svensson reducerar visserligen till 2-3 men det blir egentligen aldrig riktigt spännande. Väsby vinner med 5-2 och tomheten är total. Jag hade samlat ihop ett par goda vänner som höll mig sällskap under matchen och som efteråt gav en kommentar som värmde; "Kom nu så åker vi hem och super oss i bitar". Det blev en söndagkväll/natt med oerhört mycket alkohol som för stunden trängde undan all den ilska och besvikelse som fanns inombords.
-
Torsdagen 10 januari 2002 smällde det till. Jag satt hemma och tittade på Hermans Historia när telefonen ringde. Polisen hade gjort ett tillslag mot TAIF´s kansli och en härva med svarta skatter började nystas upp. Helt plötsligt rasade allt och mycket av det som jag höll väldigt kärt visade sig vara en enorm besvikelse. Den torsdagen är bland det värsta jag har varit med om. Mer än så behöver nog inte sägas.
Tre tråkiga minnen, jag hoppas jag aldrig behöver uppleva något liknande igen.
Troja hemma är fruktansvärt. Jag har för mig att vi ledde. Själv stod jag på gamla ståplats med en trojakärring jämte mig. hennes skrik och jubel när troja vände(?) och vann sliter i märhen ännu i dag.
Våren 2002 har väl mer eller mindre alla ett minne av. Den 10e januari var jag på väg i bilen mellan ICA lindvallen och personalboendet när jag hörde det på radion. Minns att mina rumskamrater på den tiden undrade vad fan det var för fel på mig den kvällen....När sedan degraderingen blev klar satt jag på F17 i kallinge och åt pizza under ett övertidspass på jobbet....första gången i mitt liv jag givit bort 4 5 delar av en pizza till en arbetskamrat...
Usch blir deprimerad men man måste komma ner på jorden lite ibland;)
För övrigt går du från klarhet till klarhet.
Tack för en mkt bra blogg
Skattegrejen var ju utan tvekan de absolut värsta, man var inte värst kaxig när man stegade in på lagret dagen efter de kommit ut, våran resa till Bofors borta dagarna efter där uurkk (borde dokumenterats dock).
Väsby lika solklar tvåa. Inte mycket att säga om. Finns ett par till, Mora hemma, Asplöven, de där 6 poängsförsprånget men de är inte riktig detsamma.
Tredje måste nog vara delat på den faktiskt enorma besvikelse man känt på endel spelare som man trodde man kunde lite på som stått ansikte mot ansikte och sagt t.ex att "jag skulle aldrig gå till Växjö, jag känner precis som ni supportrar" och sedan skrivit på för dem en vecka senare.
Trots allt så är de glada minnena så enormt många fler.
jag har också legat en halvtimme och funderat på mina båda listor och jag hade väldigt lika svar. Tranåsmatchen var faktiskt det första som dök upp. Själv var jag 11 då och jag minns hur jag satt i gillestugan och lyssnade på sportradion, när matchen var slut trodde jag inte det kunde vara sant. Tårarna forsade fram och jag bankade i väggen. Fram till idag kom jag bara inte ihåg sammanhanget i serien. Det är väl så att man förtränger det som är hemskast.
väsby och razzian är också givna på listan.
sedan minns jag två händelser som i sig inte varit särskilt avgörande, men där taifhjärtat fått sig en rejäl törn. Ena var en träningsmatch mellan växjö och taif under mellandagarna, måste vart 01-02, en av de första matcherna lagen möttes och i min värld fanns det inte att växjö någonsin skulle bli bättre än taif. 4-3 vann växjö med och skamgången hem kändes så osannolik.
Minns också en match mot rögle hemma, det var dan efter min födelsedag och jag skulle fira ultimat i dackehallen, men taif gjorde en enorm plattmatch och förlorade 1-7. egentligen ovidkommande, men oförglömligt
