Stolthet, Hjärta, Tradition

Igår kväll spelades ”Runaway Train” med Soul Asylym i Dackehallen i pausen inför tredje perioden. en mycket bra låt givetvis, men jag undrar ändå om det inte var en pik om att tåget är på väg att gå nu. Igår kväll kändes det onekligen så. Igår kändes det uppenbart att vi har 7-8 spelare som inte verkar särskilt engagerade längre, 10 spelare som verkligen vill men som är för nervösa samt kanske 3-4 st som faktiskt inte håller måttet. Det är lätt att påstå att TAIF-spelarna överlag inte vill och inte kämpar, och gårdagens match mot Piteå kan tas som ett mycket tydligt tecken på det. Men jag tror inte det är hela sanningen. Igår kväll såg jag många som kämpade. Vi var trots allt i anfallszon stora delar av matchen, men mottagningar fungerar inte, allting sker en halv sekund för sent och det ser ut som om spelarna allt som oftast är helt ensamma när de väl har pucken under kontroll. Jag har inte på något sätt varit en professionell idrottare på något sätt och vis. Men jag har hållit på med lagidrott i så pass många år att jag vet hur ett lag fungerar, jag vet hur viktig dynamiken är och hur det ofta ser ut när det börjar ta emot. Jag har två historier som jag vill dela med mig av. Inför innebandysäsongen satt jag ner med lagets nya tränare och diskuterade målsättningar och förväntningar. Jag var ärlig mot honom och sa att jag tror inte hans taktik kommer att bli avgörande för hur det går för oss under säsongen. Det viktiga är inte hur finurlig taktiken är, utan hur väl han lyckas i att få samtliga spelare att följa den. En bra taktik som spelarna inte tror på leder ingen vart, då är det bättre med en sämre taktik som alla spelare följer till hundra procent. På en ännu lägre nivå var jag spelande coach och lagkapten för ett innebandylag i Sydkorea. Ungefär hälften av våra spelare hade ingen som helst tidigare erfarenhet av innebandy, och vi mötte ett par lag som faktiskt hade en hel del duktiga spelare. Utan tvekan var de mer talangfulla än oss. Men vad de inte hade var en taktik. De var så pass skickliga att de hade inte behövt det tidigare. Vad jag, som trots allt har en del innebandykunskap, gjorde var att jag ritade upp ett defensivt zonspel som jag såg till att alla spelare lärde sig. Svårare än att rita upp en femma på en tärning var det inte. Vi hade ett par spelare som hade spelat fotboll tidigare så att lära de spela zonspel var inget svårt, det viktiga var att lära dem sina positioner. När det väl var på plats så körde även de bästa av våra motståndare fast i vår defensiv och vi vann den sydkoreanska ligan. Vi vann inte för att vi hade de bästa spelarna utan för att alla våra spelare litade på hur vi skulle spela och följde matchplanen.

 

I dagens TAIF verkar det saknas både tillit till varandra och till det spelsystem man har. Jag säger inget om hur TAIF ska spela taktiskt, det finns det många som kan oerhört mycket bättre än mig. Men vad jag säger är att TAIF som lag nu måste bestämma sig för att lita på varandra och följa samma matchplan. Annars kommer det här aldrig gå. Finns det spelare som inte ställer upp på en sådan överenskommelse i nuläget, då ska den spelaren lyftas bort. Det måste finnas någon officiell eller inofficiell ledare inom laget som kan sätta ner foten och förklara ”så här gör vi”. Frågan är vem den ledaren är. Stjärnorna verkar tyvärr för ointresserade, de egna spelarna för orutinerade och Macke Lenhovda känns helt enkelt inte som den ledartypen. Jag vet inte vem, men någon måste kliva fram. Det krävs rannsakan och eftertanke bland många av spelarna. Vilka spår vill jag lämna efter mig? Hur vill jag bli ihågkommen när jag lämnar föreningen? Det är frågor som samtliga spelare bör fundera över under påsken, återuppståndelsens tid...