Stolthet, Hjärta, Tradition

Djurgården kom till Dackehallen idag, en av Sveriges största klubbar (den största?) genom tiderna. Inför matchen sa jag att om vi vinner så kanske det vore den mest meriterande segern jag någonsin sett oss ta. Inför tredje perioden övervägde jag inte ens att vi skulle ta poäng. Likväl sitter jag nu här och grämer mig över en förlust med 0-2. Djurgåden var ruskigt bra i två perioder, och det kändes märkligt att de inte ligger högre upp i tabellen. Men trots allt så hade de inte avgjort matchen och helt plötsligt började vi skapa kvitteringschanser, kanske är det just därför de inte ligger högre i tabellen än vad de gör. Ingen hade sagt att det vore orättvist i tredje perioden om vi hade vaskat fram en kvittering, sett till chanserna. Det var nära igen. Men det går inte, det vill sig inte, det lossnar inte. ***
"Jag har glömt min första kyss, men jag minns klart o tydligt när jag fick Rolle Stoltz autograf", sjunger djurgårdaren Thåström. Kanske är det något liknande för de småkillar som fick en avslagen klubba av Douglas Murray eller de killar som tog kort på Murray när han satt utvisad. Svårt att inte tycka om en spelare som bjuder till så mycket. Det är lätt att håna Murray från läktarplats, men jag har svårt att inte charmas av honom när han poserar för smågrabbarnas mobilkameror bakom utvisningsbåset. Klart han är långsam, men det känns ju föga finessrikt att ropa till en spelare som har överlägsen placeringsförmåga och timing. Jag tycker det är kul att vi får se spelare av den kalibern i Dackehallen, helt klart.