Stolthet, Hjärta, Tradition

Fredagsmatch hemma mot Djurgården och ledig lördag borgade för något gott. Men nu blev jag inkallad till innebandymatch på lördag, så istället för att sitta i baksätet och dricka öl imorgon så får jag nog finna mig i att vara chaufför istället. Lidhultarn var dessutom snäll nog att erbjuda sin bil i utbyte mot att jag kör. Så får det bli. Det gäller att veta sin plats.
***
Israel och Hamas har skrivit under ett vapenstillestånd och inga bomber eller raketer passerar längre över Gazas gränser. Gott så. Efter en sommar på Västbanken så har jag svårt att inte känna med det palestinska folket och deras sak.Det betyder inte att jag sympatiserar med terrorister eller anser att Israel bör förintas, vilket är de vanliga kommentarerna man får höra. Men däremot såg jag dagligen de trakasserier som är en del av palestiniernas vardag bakom murarna. Bosättningspolitik, murar, trakasserier och en omvärld som fortfarande inte säger ifrån är nog dessvärre de överlägset bästa metoderna för Israel att föda upp en ny generation palestinier som är beredda att ta till vapen mot ockupationen. Ofrånkomligen och dessvärre. Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel

***
Skatteavdrag för läxhjälp. Låter som ett bra sätt för den som vill förstärka klassklyftorna.
***
Imorgon kommer de till Dackehallen igen. De som senast det begav sig stod på bortasektionen i sina Djurgårdshalsdukar. De skrek "Vi älskar Djurgår´n" och applåderade vid mål. En röststark bortaklack som fick se sitt lag vinna med 2-0. Från långsidan kunde man se vilka som ledde klacken. Emellan åt fick de dock sjunga ensamma. Det verkade som om övriga på bortastå inte kunde sjunga med i ramsorna. Kanske var de inte så vana vid att gå på ishockey? Kanske hade de inte sett sitt favoritlag särskilt ofta? Man ska egentligen inte ranka supportrar eller sätta betyg på vilka som håller på sitt favoritlag mest eller minst. Men om man skulle det...