Stolthet, Hjärta, Tradition

Hur kallt och jävligt det än är i Korea så kan man i alla fall räkna med att det är soligt och fint. Idag tog jag en promenad utmed floden tillsammans med en dansk vän. Det var nog så trevligt, men efter en timmes spankulerande i det iskalla solskenet så var jag rätt nöjd med att få komma inomhus och dricka en kopp kaffe i stället. Nu ska jag koppla av en timme eller tre innan det blir middag och samkväm med delar av det koreanska kollektiv som jag ingår i.

Jag kom hem relativt tidigt igår natt och kunde följa sista perioden av Boforsmatchen. Jag fick gnugga mig i ögonen både en och två gånger när jag såg att vi faktiskt ledde med 1-0. Igen. Det är anmärkningsvärt hur lite mål vi gör just nu, men lika anmärkningsvärt hur lite mål vi släpper in. Märkligt nog så räcker ofta ett eller två mål framåt för att matchen ska vara jämn. Men vi kan bevisligen inte alltid förlita oss på att Zajkowski håller rent och möjliggör nya poäng om vi inte gör fler mål framåt. En ledning med 1-0 är väldigt bräcklig, vilket gårdagens förlust visade ganska väl. Nu börjar förlusterna rada upp sig igen och det är dags för en seger eller två innan vår förlustsvit blir alltför betungande.

Småkronorna hyllas mer eller mindre unisont, och ibland helt utan proportioner. En anledning till varför JVM blir så populärt är spelarnas brist på rädsla och respekt för vad de står inför. Deras naiva spel blir så oerhört charmigt stundtals. Full satsning och huvudet-under-armen-taktik är tilltalande. Inte mindre roligt är det att se den rena och sprudlande glädje som de visar upp efter slutsignalen. För egen del så tycker jag också det är så roligt att se lag fira sina segrar. För mig är en lagseger alltid så mycket roligare än en individuell seger. Som ett lag så sätter man upp mål, man kämpar gemensamt för att nå dem och till slut står man tillsammans som segrare eller förlorare. Vad man har åstadkommit har man gjort tillsammans. Tillsammans, gemenskap, kollektiv, lagarbete. Vackra ord. Delad glädje är dubbel glädje och som del i ett lag så har man så många att dela den med. Den glädje som man får i den gemenskapen skulle jag presonligen aldrig kunna finna som individuell idrottare.

Jag underhöll mig själv igår och idag med att se SVT Sports årskrönika. Som alla andra sportintresserade så finner jag ett väldigt stort nöje i dessa krönikor. Det blev dock väldigt tydligt när jag såg denna krönika hur lite jag kommer att komma ihåg rent idrottsmässigt från sportåret 2011. När man bor utomlands som jag gör så tappar man närheten till mycket av det där som i Sverige upplevs som relativt stort. Skid-VM, hockeyslutspel, båstadtennis eller bandyfinaler försvinner helt från synfältet. Vad jag kommer minnas från 2011 är mina egna innebandyframgångar, Sverige-Holland på Råsunda, TAIF samt friidrotts-VM's två sista dagar som jag upplevde på plats i Daegu. Resten känns ganska irrelevant.

Lasse Anrell skrev något om att gårdagens JVM-guld var den största svenska hockeysegern på hundra år. Med andra ord största svenska hockeysegern någonsin. Hur kontrar man på ett sånt påstående?