Stolthet, Hjärta, Tradition

First things first. Svensk media och hockeysiter domineras idag av att Stefan Livs bortgång i flygkrashen i Ryssland. Det är naturligtvis oerhört tråkigt att en av de största profilerna i svensk hockey går bort i så tidig ålder. För egen del vill jag bestämt minnas att vi mötte Stefan Liv när han var utlånad till Tranås i början av milleniet, även om jag via ett par snabba googlingar inte kan hitta någon fakta på det. 

Vad som var slående med Liv var hans humör. Han verkade aldrig ta hockeyn för mer än vad den verkligen är. Hockey är viktigt för stunden, men det kändes som om Liv likväl hade en behövlig distans till vad han höll på med och alltid hade ett skämt eller leende i beredskap. Och ungefär den bilden får man när man nu läser alla andras uppfattningar om honom, en härlig kille helt enkelt. Det är alltid väldigt sorgligt när sånt här händer. Någon som är på tok för ung går bort, någon som så många har en relation till. En man som Stefan Liv var en symbol för väldigt många, speciellt i Jönköpingsområdet, vilket naturligtvis påverkar att den gemensamma sorgen blir så mycket större.

Nu finns det förstås en risk för att jag blir missförstådd. Men jag kan inte låta bli att reagera på reaktionerna efter Lokomotiv Yaroslavls flygkrasch. Det är tragiskt givetivis, och reaktionerna är inte fel. Men det känns alltid lite lustigt när det helt plötsligt tävlas i vem som kan gå med i flest "RIP Stefan Liv"-facebookgrupper. Det är förstås väldigt bra att folk ser tragiken och beklagar sig över såna här katastrofer, men ibland önskar jag att den sympatin och medkänslan fanns lite oftare. Ni känner säkert till att jag reagerar lite när vissa liv helt plötsligt är mer värda än andra. Men å andra sidan, vem hade orkat ta till sig av all världens sorger. Jag förstår varför det inte är så, men någonstans i sorgen som nu finns får man inte glömma alla de tusentals andra som dagligen dör runt om i världen. Människor för oss utan ansikten eller namn, som går bort i olyckor och sjukdomar som vi i vår värld inte ens behöver oroa oss för. I världar där det inte finns ishockeylag att förlora. Vila i frid.