Malmö och Oskarshamn
"LEKSAND ROGLE MORA BORAS VIK TROJA MALMO BOFORS SUNDSVALL IKO ALMTUNA OREBRO SSK"
-
Kommunalstrejken i Sverige 1995 gjorde att jag fick ett första minne av Malmö IF. Konflikten berörde framför allt sporten då de anläggningar som var beroende av kommunalarbetare inte gick att använda. Elitserien kunde inte spela, eftersom inga kommunala ishallar fick användas. Dackehallen, som har bytt ägare varannat år känns det som, berördes inte heller av kommunalstrejken och just därför kom Malmö IF till Dackehallen för en träningsmatch. Som minderårig och nybliven hockeyfrälst så var en träningsmatch förstås lika viktig som en vanlig match. Malmö vann dock förkrossande enkelt med tvåssifrigt har jag för mig. Vad jag dock minns allra mest är att Mathias Olsson (som senare gjorde en hel del minst sagt tveksamma klubbval) började slåss med en Malmöspelare och att Robert Burakowsky gjorde ett minst sagt anmärkningsvärt mål. Han kom i friläge, la klubban mellan egna ben och satte pucken i krysset bakom TAIF-målvakten. Jag får för mig att det var Marcus Svensson som var målvakt, men med tanke på vilket år det var så är det kanske troligare att det var Tuben Svensson som stod i mål.
- Malmö lyfts i år ganska allmänt fram som storfavoriter. Och utan att ha läst för mycket laguppställningar så är jag beredd att hålla med. Kanske har jag påverkats av vad alla andra säger, eller så har värvningarna av Linus Klasén och den där tysken (som jag har glömt namnet på) gjort att jag tycker Malmö verkar bra i år. Men jag har likväl svårt att se att Malmö någonsin blir ett stabilt lag. De värvar sina spelare, de går upp, resultaten börjar gå emot, publiken sviker och sen är de tillbaka i Allsvenskan igen. Nya satsningar, nya pengar, nya fiaskon.
- Annars är väl det genomgående intrycket av Malmö att vi inte riktigt håller på med samma idrott, på samma premisser. Att vi står i olika hörn av den ideologiska spelplanen. I Malmö är det som sagt kisscams, sponsrade spelavbrott och mjuka stolsdynor. I Tingsryd är det kaffegök, frustration och iskallt. Det är corporativism mot folkhemsandan. Det är två olika sätt att försöka ta sig framåt. Jag vet inte vilket sätt som är bäst, men jag vet vilket jag föredrar.
-
Oskarshamn, en av de stora antagonisterna från förr. När jag föll för TAIF så var det Troja, Mörrum och Oskarshamn som väckte mest känslor bland motståndarna. Janne Leppänen, Mange Mes, Moore Support och Snöbollskrig var alla delar av det som upprörde med Oskarshamn. Idag är det mesta av allt det där bortglömt. Få vet idag vem Janne Leppänen ens var, och trots att det ibland ropas på Mange Mes när vi möter Oskarshamn så undrar jag om han fortfarande går på ishockey.
- Annars vet jag knappt vad det finns att säga om Oskarshamn. Det känns som om jag känner laget ganska väl, men det är väl framför allt eftersom jag läser Gibbs Sjödins blogg, killen som är bättre på att blogga än att lira hockey. Men ska sanningen fram så är det ett ganska anonymt lag. Speciellt nu när Ryno, Gråhns och Stefan Pettersson alla har lämnat.
- Det enda bra med Oskarshamn är att det ligger på hyfsat avstånd. Att Hacke Hackspett förr brukade dyka upp vid utvisning för bortalaget är icke att förglömma. Inte heller den sjätte spelaren givetvis.
Kommentarer
Trackback
