Hemma från Daegu
Friidrottslandslaget efter lunchen.
Kärnan i Hongdae Hwarang åkte i helgen till Daegu. Det blev en på många sätt och vis en händelserik helg med ett antal minnesvärda detaljer. Allt är nog knappast passande för att skrivas ner här, men jag kan bjuda på ett axplock av händelserna. Även om det svenska deltagandet från Emma Green och Christian Olsson inte direkt bjöd på några höjder så fick vi se en del höjdpunkter.
***Det största från helgen är ofrånkomligen Usain Bolt. Man må tycka vad man vill om fenomen av det slaget, men det är oerhört fascinerande att betrakta hur enormt stor han är. Usain Bolt är större än idrotten han håller på med, ett fenomen som inte många andra idrottare har kunnat skryta med genom historien. Såfort Bolt kommer in på arenan så riktas allas blickar mot honom. När han gör en liten vinkning så jublar 50 000 personer. Och i Korea, där de inte skäms för att skriva av upphetsning, blir stjärndyrkan än tydligare. Efter debaclet på 100 meter så räddare det en hel friidrottsvärld och ett helt arrangemang att Bolt sprang in på tidernas fjärde bästa tid på 200 meter samt var med i det Jamaicanska stafettlag som slog världsrekord igår kväll. Totalt sett så var nog ändå staffetterna det bästa under den här helgen, fart, dramatik och skiftningar. Speciellt på 4x400 meter.
***
Vad jag verkligen slog av inne på var hur oerhört snabbt det går. Att sprinterlöparna är snabba, det ser jag på TV. Men när man sitter på plats och ser långdistanslöparna jaga runt så förstår man hur oerhört snabbt det går. När de sista två varven av finalen på 5000 meter inleddes igår så går det inte mycket långsammare än ett 800meterslopp. Så oerhört fascinerande!
***
Men givetvis blev det inte bara friidrott i Daegu. Nattlivet är oerhört påtagligt i Korea. Koreanerna lever för sina sena nätter med öl, soju och koreansk bbq. En kultur som vi inte har haft svårt att ta till oss. Lördagen blev förstås en oerhört sen och blöt natt. För våra fyra musketörer slutade det på vitt skilda vis. Två av dem hamnade i en taxi till Busan, 90 kilometer söderut, runt femtiden på morgonen. En annan somnade på en bänk i tunnelbanan tillsammans med 4-5 andra uteliggare och den fjärde resenären sov på ett golv ett par timmar. Vart jag hamnade låter jag vara osagt.
***
Vad jag verkligen slog av inne på var hur oerhört snabbt det går. Att sprinterlöparna är snabba, det ser jag på TV. Men när man sitter på plats och ser långdistanslöparna jaga runt så förstår man hur oerhört snabbt det går. När de sista två varven av finalen på 5000 meter inleddes igår så går det inte mycket långsammare än ett 800meterslopp. Så oerhört fascinerande!
***
Men givetvis blev det inte bara friidrott i Daegu. Nattlivet är oerhört påtagligt i Korea. Koreanerna lever för sina sena nätter med öl, soju och koreansk bbq. En kultur som vi inte har haft svårt att ta till oss. Lördagen blev förstås en oerhört sen och blöt natt. För våra fyra musketörer slutade det på vitt skilda vis. Två av dem hamnade i en taxi till Busan, 90 kilometer söderut, runt femtiden på morgonen. En annan somnade på en bänk i tunnelbanan tillsammans med 4-5 andra uteliggare och den fjärde resenären sov på ett golv ett par timmar. Vart jag hamnade låter jag vara osagt.
***
Jag är inte helt bortglömd i Korea ännu. Det medförde att jag och mina vänner igår halkade in via ett bananskal på en lunchbjudning hos den svenska generalkonsuln i Daegu. Bjudna var den svenska truppen, förbundsledningen samt svensk media. Vi var naturligtvis de svarta fåren, så vi hamnade vid journalistbordet. Vid min sida hade jag Bengt Skött från Radiosporten. Det blev en oerhört trevlig tillställning där vi fick höra experternas syn på alla de saker som vi hade missat eller inte förstått innebörden av. Schött var oerhört trevlig och oerhört nyfiken på hur livet i Korea ser ut. Till slut visade det sig dock att han hade en dold agenda. En agenda som jag inte vet om jag ska tycka var sorglig eller rolig. Eftersom jag har gått både högstadie och gymnasie med Carolina Klüft så var jag förstås även tvungen att hänga lite med de aktiva, även om man mest kände sig som en autografjägare.
Jag är inte helt bortglömd i Korea ännu. Det medförde att jag och mina vänner igår halkade in via ett bananskal på en lunchbjudning hos den svenska generalkonsuln i Daegu. Bjudna var den svenska truppen, förbundsledningen samt svensk media. Vi var naturligtvis de svarta fåren, så vi hamnade vid journalistbordet. Vid min sida hade jag Bengt Skött från Radiosporten. Det blev en oerhört trevlig tillställning där vi fick höra experternas syn på alla de saker som vi hade missat eller inte förstått innebörden av. Schött var oerhört trevlig och oerhört nyfiken på hur livet i Korea ser ut. Till slut visade det sig dock att han hade en dold agenda. En agenda som jag inte vet om jag ska tycka var sorglig eller rolig. Eftersom jag har gått både högstadie och gymnasie med Carolina Klüft så var jag förstås även tvungen att hänga lite med de aktiva, även om man mest kände sig som en autografjägare.
Kommentarer
Trackback
