Stolthet, Hjärta, Tradition

Tanken var ju att jag skulle berätta om de minnen och assosciationer som jag har till de olika lagen i allsvenskan. Assosciationer som inte direkt kommer fram i den genomsnittliga hockeybloggen. Det här är en annan av de historier som jag har berättat förr, men som tåls att berättas igen. Hösten 2002 åkte jag och tre kamrater till Borås för att se hur Djurgården spelade hem SM-guldet i fotboll. Jag vill poängtera att det enbart var en av oss som hade mage att kalla sig själv för djurgårdare, vi andra var enbart där som neutrala. Efter matchen upptäcker vi att det står en buss från "Tingsryd Buss" parkerad utanför ishallen och när vi undersöker det hela så visar det sig att TAIF´s J20 är där och lirar. Vi kliver upp på läktarna och lagom berusade ger vi juniorerna ett ordentligt stöd. KSå vitt jag minns vann Tingsryd matchen och Johan Wallin gjorde tre mål. Det är för övrigt enda gången jag har sett Tingsryd vinna i Borås Ishall. På vägen hem stannar vi i Gislaved och köper smuggelsprit av en polsk lastbilschaufför. Väl tillbaka i Växjö så hamnade vi på Oslagbar. Det var tider det...

Som det står skrivet i paragrafen ovanför så är segern i J-matchen den enda seger jag har sett i Borås. Det kändes nästan overkligt under ett par säsonger, men var gång hamnade vi i Borås för en avgörande match. Och gång på gång fick vi ta emot en rak höger och inse att vi inte hade något som helst att hämta. Jag har just nu svårt att särskilja match från match, det enda är ett stort dis av förluster mot Borås. Men jag minns definitivt hur jag bodde i baksätet i en bil utmed Australiens syd-kust våren 2004. Detta var ett av alla år då vi naivt trode på avancemang till Allsvenskan. Jag satt i en solstol på stranden, drack Tooheys New, tittade på stjärnhimlen och matades av sms från Borås. Vi förlorade. Jag minns hur vi kom dit och låg under med 4-0 innan alla knappt hade kommit in i hallen. Ännu en förlust. Jag minns en premiär i Borås, förlust. Jag minns en fredagsmatch i Borås, förlust. Under ett par år i division 1 så var Borås vår ständiga rival. Nu är de oerhört bleka och anonyma.

---

På tal om ännu en historia som har berättats förr. Bofors väcker inga roliga minnen. Senast jag var var i Karlskoga var väldigt länge sedan. Det var 11e januari 2002. Det var fredagsmatch och vi var 4-5 stycken som hade köpt tågbiljetter och bokat vandrarhem uppe i Karlskoga. På torsdagkvällen satt jag hemma och såg på Hermans Historia när telefonen ringde. SMP hade gått ut på sin hemsida med uppgifter om razzia mot Tingsryd AIF, om svarta löner och fan och hans moster. Helt plötsligt vändes allt uppochner, och suget efter ishockey försvann väldigt fort. Men, tågbiljetter och vandrarhem var ju trots allt redan betalt och resan till Karlskoga blev en ohygglig terapiresa.

Det blev en resa vi sent kommer glömma. Det rent hockeymässiga hamnade aldrig i fokus på vår resa upp mot Karlskoga. Istället var det mest anklagelser och försvarstal varvat med ilska och besvikelse. Alkoholintaget blev dessutom förståligt nog betydligt större än vad som egentligen vore nyttigt. På plats i Karlskoga så fortsatte förfesten på vandrarhemmet och när taxin väl kom för att ta oss till Nobelhallen så var vi egentligen redo för sängen. Men vi hade inte bearbetat de senaste tidens händelser tillräckligt, så vi åkte ut till Nobelhallen för att bearbeta vidare.

Tingsryd AIF hade inte mycket att hämta på isen och på läktarna ömsom gräts, skälldes och skreks det. Så här i efterhand finns det de som hävdar att just den resan var den viktigaste vi har gjort som TAIF-supporters. Men just där och då fanns inte de tankarna, just där och då var Tingsryd AIF inte vatten värda. Vi gjorde nog inget vidare intryck på någon uppe i Karlskoga den helgen, men det är en resa vi inte kommer glömma och det är en resa som nog trots allt stärkte oss i vår relation till Tingsryd AIF. Resan till Karlskoga fungerade som vår egen slags terapi och vi fick ur oss väldigt mycket av den besvikelse och ilska som man då bar på. Nu är Tingsryd AIF tillbaka, och vi finns kvar på läktarna. Det måste betyda något i alla fall.

Ska vi ta ett aningen roligare Boforsminne så är det andra omgången av Superallsvenskan 2001. Tingsryd har på ett mirakulöst sätt tagit sig till Superallsvensman men förlorar i premiären på bortaplan mot Nyköping. Det är omtalat hur Pasi i bussen på vägen hem sa att den som var nöjd med att vara i Superallsvenskan kunde stiga av bussen, medans de som var hungriga på mer fick åka vidare. I hemmapremiären i Superallsvenskan körde vi sedan över Bofors med 7-0. Bjarne Hurtig pangade in fyra mål, och Anders Åkesson gjorde mål från egen zon med en icingpuck som målvakten skickade in i eget mål istället. Den segern var början på en vår utan dess like.