Stolthet, Hjärta, Tradition

Häromdagen diskuterade jag med en gammal grönvit vän hur det egentligen är möjligt att spela 34 raka bortamatcher utan en enda trepoängare. Min vän hade gjort någon slags uträkning och kommit fram till att det är en chans på 2000 att man inte tar en bortaseger på 34 matcher. Hur han kom fram till det vet jag inte, men likväl har det känts osannolikt. Speciellt när vi ändå vinner på hemmaplan med jämna mellanrum. Förra säsongen tog vi trots allt 49 poäng, utan en enda trepoängare på bortaplan. Har man sett tillräckligt med sport genom åren så vet man att även dåliga bortalag ibland vinner. Ibland är det en felstuds, ett slumpmål eller ett misstag som ställer till det, som gör att det sämre laget vinner. Men det har inte skett för oss, av oklara skäl. I lördags natt stod jag på ett dansgolv och skrev en mental facebookuppdatering för att fira vår första bortaseger. Då fick jag aldrig chansen att skriva den, men det fick jag idag. Igår kom det där misstaget som vi har väntat på. VRC's flippuck går in, vi vann och jag kan uppdatera min facebook.

Den här segern kan vara värd oerhört mycket. Vi har brytit igenom en barriär och det känns som om vi kan börja närma oss ett erkännande och kanske en stabilitet som vi aldrig var i närheten av förra säsongen. Dustin Johner och Mark Santorelli fortsätter att vara årets version av Laudius / Hilding. Michal Zajkowski fortsätter vara den målvakt som vi värvade honom till att vara. Framför allt känns det som att vi inte längre gör alla de där misstagen som i tidigare matcher har ställt till det gång på gång. Kan vi fortsätta att vara starka på hemmaplan, samt ta en seger eller två på bortaplan så ska det här gå vägen. Hjälten Ola P fick äntligen åka hem som en segrare. Det här var oerhört skönt!