Stolthet, Hjärta, Tradition

Efter lite mailväxling med Montan Lund på Expressen så ville han göra en intervju med mig i egenskap av TAIF-supporter. Eftersom ni läser min blogg av ett intresse för mina åsikter så kanske även ni vill ta del av mina svar, exklusivt publicerade innan de hamnar på en expressen-blogg. Frågorna Lund ville ha svar på var; 1. Vad var det som gick fel den gångna säsongen? 2. Vilka spelare från förra säsongens trupp vill du se stannar och vilka vill du att man inte förlänger med? 3. Vem är drömvärvningen till kommande säsong? 4. Avslutningsvis: Du gillar inte riktigt hur Tingsryd framställ(t)s. Kan du utveckla vad det är för skev bild av Taif som du upplever att flera utomstående och media har?

Genom att klippa och klistra lite bland gamla blogginlägg så blev texten nedan det svar han fick;

"Sent om sider ska du få ett svar. Grejen är den att jag bor i Sydkorea så därför är min syn på just enskilda spelare och deras prestationer inte helt tillförlitlig, och det känns därför fel att döma för mycket. Men jag såg så pass mycket av säsongen så jag har ändå mina åsikter, och jag försöker ha koll på vad som skrivs om TAIF iaf.

Vi kan skriva en hel bok om vad som gick fel, men det tänker jag inte göra här. Det viktiga är att vi lär oss av vad som gick fel och åtgärdar det till nästa säsong. Utomstående drar ganska snabba slutsatser, men det är förstås inte så enkelt som att "finnarna" inte levererade. Vi började allsvenskan ganska bra, spelade jämnt i många matcher men förlorade ständigt med uddamålet. Brister på målvaktssidan, för många hederssamma förluster och tilltänkta stjärnor som inledningsvis inte levererade gjorde att osäkerheten, och så småningom paniken, spred sig. När bollen väl var i rullning nerför den negativa spiralen så var det svårt att få stopp på. Ett par av nyförvärven var inte tillräckligt intresserade, och ett par av nyförvärven räckte inte till.

Det är redan klart att spelare som Öberg, Elomo, Thegel, Julius Larsson och Janos Vas får lämna vilket känns mycket förnuftigt med tanke på insatser och bristande inställning. Att Fredrik Hansson och Victor Tisell får lämna är tråkigt, än tråkigare är det att Matt Davidsson får lämna. Vidare hoppas jag givetvis att vi kan förlänga med i alla fall två av Lundström, Einarsson och Stark för att stärka upp kontinuiteten och att några av våra starkaste kulturbärare blir kvar. Att Koivisto och Kauppila blir kvar tror jag är bra. Många utomstående stirrar sig blida på ordet finnar, men vägrade inse att Koivisto var en av allsvenskans bästa backar föregående säsongen. Kauppila var många besvikna på, men mycket av kritiken han fick var obefogad. Det är två klasspelare som stannar ytterligare en säsong, och utan Elomo kan det bara bli bättre.

Matt Davidson, givetvis.

Jag vet inte om bilden av oss stämmer sämre än den av andra föreningar, tror det är ett ganska generellt förekommande fenomen. Men eftersom det är TAIF jag följer så reagerar jag givetvis extra när utomstående försöker måla upp en bild av TAIF som inte stämmer. Det är populärt att tycka illa om TAIF, det står helt klart. Det finns en mytbild av oss TAIFare som bakåtsträvare och att vi lever i en bubbla där allting fortfarande fungerar som i pilsnerfilmerna. Motståndarfans och utomstående tror gärna att vi vill se ett hockeylag där alla spelarna är födda på orten, där det är ’Mjölnarns pojk’ som är back och den nya skyttekungen är hämtad bland 17-åringarna i juniorlaget. Många vill måla upp en bild av oss att vi är emot värvningar och att vi hytter med högaffeln mot alla som tycker annorlunda.

Samtidigt utanför vår bubbla så pågår det en hockeycirkus som snurrar allt snabbare. Där värvningarna blir fler, discomusiken högre, företagens inflytande allt större, spelarkontrakten allt kortare, klubbkänslan mindre, popcornoset tätare och folkhemskänslan allt mindre förekommande. Det här är en värld där ett Tingsryd AIF med ’mjölnarns pojk’ i laguppställningen skulle vara oerhört vilset och föga framgångsrikt. Men, ska vi då överge våra ideal och spela i tvåan eller ska vi vara pragmatiska och motvilligt acceptera den nya hockeyn och göra det bästa av situationen?

Jag har skrivit det tusen gånger tidigare, men jag upprepar det igen, vi tycker inte om utvecklingen men vi anpassar oss eftersom det i nuläget är enda utvägen. Betyder det då att vi måste överge vårt ’Stolthet, Hjärta, Tradition’? Gick den devisen i graven i och med att Anders Åkesson gick till Karlskrona? Var det Mattias Elm, Jesper Karlsson, Janne Leppänen, Jeff Hällegard och Per Kellman som bar upp den devisen på 90-talet? Eller finns det kanske något mer, kanske finns det något mer i Tingsryd AIF än just de spelare som för tillfället spelar i vårt representationslag. Man kan säga vad man vill om det lagbygge som vi i år ställer på isen. Föreningen har valt en väg för att etablera sig i allsvenskan, och om det är rätt eller ej återstår att se. Men att det valet ska ha urholkat föreningens själ på det vis som många försöker hävda känns både naivt och oseriöst.

Spelare kommer och går. I och med att Anders Åkesson till slut har lagt skridskor och klubba på hyllan så har jag stått på Dackehallens läktare längre än någon av spelarna i laget har representerat föreningen. Är kanske inte jag då en bättre bärare av ’Stolthet, Hjärta, Tradition’ än att försöka klämma in Jari Kauppila i det konceptet? För visst är det väl vi supportrar och medlemmar som i mångt och mycket är föreningen. Nog är det väl vi som år efter år återvänder till Dackehallens läktare och som vid vinster och förluster står för stoltheten, hjärtat och traditionen. Visst är det Egon Lindberg, Patrik Larsson, Roger Waldemar, P Jacobsson och alla andra gamla rävar som rör sig i korridorerna som utgör föreningens ryggrad, inte Tero Leinonen eller Harlan Pratt.

Spelare kommer och går, men känslan och tryggheten består. Det vore inte rättvist mot någon att förvänta sig att Tom Koivisto ska stå för våra värderingar eller stolt bära upp föreningens fana. Sanningen är den att han är en hockeyspelare som är här för att göra det jobb han får betalt för, det är vi så klart medvetna om. Spelarna är tillfälliga ambassadörer som i ett steg på karriären spelar för Tingsryd AIF. Så ser hockeyvärlden tyvärr ut och om vi vill spela i det svenska hockeysystemet så är det tyvärr en sanning vi måste likställa oss med. Men oavsett vilka ambassadörer vi har på isen så står vi där på läktaren. Människor jag inte känner men efter närmare 20 års samvaro på läktarna så känner vi igen varandra. Vi hälsar igenkännande, vi vet var vi har varandra och vi vet att vi delar en kärlek till TAIF.

Värsta tänkbara scenariot sportsligt i år hade förstås varit att åka ur allsvenskan och att dessa spelare som kallas för legoknektar därmed försvinner. Hade det inneburit att vi var slut då? Eller hade gjort vi som för snart nio år sedan när vi senast blev nedflyttade och spelarflykten var ett faktum? Då knöt vi nävarna, slöt oss samman, planterade skog, samlade in pengar, köpte lotter och ställde ett nytt lag på benen. Föreningen levde vidare och vi stod fortfarande på läktarna, spelarna var nya men allt annat var detsamma. Det är det som är ’Stolthet, Hjärta, Tradition’."