Stolthet, Hjärta, Tradition

Nu har jag varit i Korea sedan i tisdags och saker och ting börjar falla på plats. Mycket av det jag trodde var glömt börjar komma tillbaka när de första intrycken har lagt sig. Det finns mycket man kan säga om koreanerna, både på ont och gott. Det finns en hel del breda generaliserande drag hos detta folk som ganska omgående ger sig tillkänna om man anstränger sig med att se efter. Drag, som både på gott och ont, bidrar till koreanernas charm men som också får mig att ofrånkomligen dra paralleller till en annan, mindre smickrande gruppering.

Ytlighet och fåfänga kännetecknar de flesta koreaner. Det är frisyrer, kosmetika och oroliga blickar i fickspegeln när chansen ges. Höga klackar och korta kjolar ar ett maste, trots att temperaturen stundtals ligger ner mot -10 c. Konkurrensen är påtaglig och förutom de ok av förväntningar och måsten som samhället lägger på de unga koreanernas axlar så är de också tyngda av denna hets att se bra ut. Det är så oerhört viktigt att bli sedd i Korea, att ha ett vackert yttre att imponera med. Det räcker inte att följa sitt hjärta och att vara nöjd, syns man inte så finns man inte.

Något annat som är typiskt för koreanen är den flockmentalitet som präglar dem. I Korea går man inte ensam och äter lunch. Jag kan personligen trivas med att vandra omkring ensam eller läsa en bra bok på ett café. Jag har inga problem med att ensam släntra omkring på ett museum, men jag vet att det i koreanernas ögon inte är helt ok. Här är det oerhört viktigt att inte sticka ut, att följa med i strömmen och att ha någon att stödja sig på. Man gör inte saker och ting ensam här. Ingen är någonting utan det kollektiva i ryggen. Koreanen är inte den som ensam ställer sig upp och säger ifrån när något är fel. För koreanen är harmoni och hierarkiska strukturer betydligt viktigare än att stå upp för vad sitt hjärtas mening.

Vad inte många känner till om Sydkorea är de militärdiktaturer som styrde landet sedan självständighet 1948. Efter koreakrigets slut 1953 har landets styrts av regimer i tur och ordning under Park Chung-hee, Chun Doo-hwan och Roh Tae-Wo. Det folkliga missnöjet växte och till slut var de breda massorna ledde av studenter och medelklassen ute på gatorna och demonstrerade för sina demokratiska rättigheter. Demonstrationerna slogs ner gång på gång men växte och återkom än starkare med jämna mellanrum. Sedan 1992 har Sydkorea varit en fullgod demokrati, mycket tack vare folkets protester.

Dessa tre egenskaper gör att jag, om än motvilligt, inte kan låta bli att jämföra koreanernas lynne med en annan grupp. Det är givetvis särdrag som kännetecknar de flesta supportergrupper, men vissa betydligt mer än andra. Vilka tänker ni på om jag säger fåfänga, plast, bekräftelsebehov och ’sjunger bara när det lyser’? Vilka är det mer som går att beskriva som en likriktad grupp, en grupp som reser i grupp och som inte ifrågasätter på ensamt bevåg? Ett forum där vindarna ständigt blåser åt samma håll. Vilka är det mer som, när det visar sig inte vara ensamma i frågan, helt plötsligt genomdriver protester och bojkotter? Koreanerna må ha demonstrerat för goda skäl, och gör det fortfarande, men det går inte att säga om den grupp som uppenbarligen står på ståplats för den goda siktens skull. De som hotar att genomdriva protester och i fortsättningen bedriva en tyst läktarrörelse i sin besvikelse över att inte få se offensiv ishockey i två perioder. Vilka är det som imorgon kommer till Dackehallen för att genomdriva en protest som ingen tycks bry sig om? Samma grupp som envetet kämpar för att bli erkända, för att synas och för att få bekräftelse.

Jag vet in om parallellerna är av godo eller ondo, om det innebär att jag borde tycka mer eller mindre om koreanerna, eller om lakejerna. Det krävs nog en hel del mer funderande innan jag kommer fram till det. Men jag vet att jag önskar koreanerna ett slags uppvaknande och en insikt om vad som egentligen är viktigt är vad som finns bakom den vackra blanka fasaden. Och om jag önskar koreanerna ett sådant uppvaknande så vore jag en hycklare om jag inte önskade detsamma för lakejerna.


Vilka ar vi da i denna liknelse? Tingsryd ar val da narmast att likna vid det protektionistiskt instangda Nordkorea. Med en bakatstravande tro pa det forflutna och med en naiv tro pa sjalvforsorjande sa har vi val blivit den part som ingen tycker om och som ingen lyckas forsta sig pa.