Stolthet, Hjärta, Tradition

Den senaste tiden har uppdateringarna känts alltmer krystade och motiveringen alltmer frånvarande. Det har naturligtvis till stor del berott den resa som nu stundar och de förberedelser som jag har gör inför den. Min blogg har genom åren hållt en på tok för hög standard för att jag nu ska nöja mig med krystade inlägg som inte håller samma nivå. Nu lämnar jag landet om några dagar och då finns det ingen anledning längre att hålla uppe den här bloggen. Jag har drivit många frågor som inte är direkt relaterade till TAIF, och det glädjer mig att ni har accepterat detta. Jag brinner för att försöka öppna ögonen på min omgivning, jag vill informera om omvärlden, och om många av de orättvisor som vi i Sverige lätt blundar för.

Jag vill uppmärksamma palestinernas kamp för självständighet, jag vill uppmärksamma den orättvisa politik som bedrivs på många håll i världen, jag vill visa på alla de människor runt om som fortfarande lever under förtryck eller utnyttjande, jag vill visa att befolkningen även i U-länder är värda lika mycket som oss, jag vill visa på att vår värld är på väg åt fel håll, jag vill visa att oliktänkande, mörkhyade eller muslimer inte är mindre värda och jag vill visa att vi har råd att leva i en värld där vi bryr oss om varandra. Har jag lyckats fästa er uppmärksamhet vid någon av dessa frågor så är jag nöjd.

Nu återvänder jag till Korea, landet där jag för två år sedan upplevde det svidande nederlaget mot Asplöven. Nu är det svenska ambassaden i Seoul som gäller och förhoppningsvis kan det leda till något nytt så småningom. Det finns en fascination för vad som händer i Korea och det ska bli oerhört intressant att återvända och återskapa en, möjligen mer rättvis, bild av den korenska halvön och de utmaningar som den trots allt står för.

TAIF står också inför tuffa utmaningar. Oavsett hur den här säsongen slutar så tror jag att vi, supportrar, spelare, ledare och föreningen i helhet har lärt sig en hel del. Allsvenskan var kanske tuffare än vad många trodde och med en tuff inledning där puckarna studsade stolpe ut så blev skutan svår att vända. Potentialen och kunnandet har vi, det visar vi med jämna mellanrum. Om det kunnandet bara kunde komma fram med lite tätare mellanrum så tror jag att den här säsongen kan sluta väl.

Den senaste veckan har en kampanj för Selmaklubbens revival dragits igång från supporterled, en kampanj jag tror på. Det är inget krav på oss TAIFare att vara med i Selmaklubben, men jag ser det som självklart. Selma-klubben har funnits så pass länge och är nu en del av vår förening. Av vår ryggrad och av vår själ. Genom åren har den bidragit med ofantliga summor pengar till föreningen, men selmaklubben handlar inte enbart om ett ekonomiskt bidrag. Selmaklubben visar att du bryr dig. Selmaklubban är gräsrötternas bidrag till TAIF. Vi köper lotter, öl och mat i Dackehallen, på det viset bidrar vi vid varje hemmamatch. Men genom Selmaklubben gör vi något gemensamt, genom Selmaklubben visar vi TAIF vad de har i ryggen. Genom Selmaklubben visar vi att vi är många, och att vi bryr oss. 50 kronor i månaden är inte mycket pengar, men om du ansluter dig till rörelsen så visar du att du är en del av detta, och inte bara är en passiv åskådare.

Att leden sluts och att vi / ni supportrar känner den gemenskap som selmaklubben är en del av kan vara viktigt även för laget på isen. Jag tror det är oerhört viktigt att tänka på vilka signaler man sänder och vilken energi man bidrar med. Ibland är det så underbart tydligt hur positiv energi studsar mellan väggarna i Dackehallen. Den sköljer över läktarna och ner på isen för att stärka våra smaragdgröna ishockeykrigare. Det finns dock personer på läktarna som till stor del verkar stå där för att skrika på domaren, som inte verkar vilja bidra till den positiva energin. I stundens hetta må det vara en sak, men om man minuten senare fortfarande stå och skrika att domaren borde dö så kanske lite eftertanke vore på sin plats. Vilken stämning sprider jag till övriga likasinnade på läktaren och vilket stöd känner spelarna på isen av mitt bidrag?

I motgång så är denna positiv energi naturligtvis svårare att finna. Frustrationen är större och besvikelserna har varit många. Men min uppmaning är att i så stor utsträckning lämna de känslorna hemma. Jag vill inte se några läktare där vi grönvita står likt lakejer som klappar händerna på beställning. Men jag vill se läktare där vi sluter oss samman och gör det här gemensamt till något stort. Just nu är läget så pass skört att varje bidrag, positivt eller negativt kan få vågskålen att tippa över åt ena eller andra hållet. Stödet från Dackehallens läktare är en viktig kraft i kampen för att hänga kvar i Allsvenskan. Den kraften måste vi hålla hårt i och kanalisera i rätt riktning.

Den här bloggen har under mina fyra år lagts ner och lagt på is ett antal gånger. Men för er som har varit med på resan så vet ni att jag varje gång har lyckats hitta tillbaka. I de flesta länder går det att finna trådlösa nätverk och uppkopplingar som möjliggör uppdateringar. När jag har hittat min vardag i Sydkorea och skaffat mig mina rutiner så kommer nog den här bloggen att börja uppdateras igen. Tills dess säger jag, på återhörande!