Stolthet, Hjärta, Tradition

Jag började läsa 'Till världskapitalismens försvar' häromdagen. För er som har läst den här bloggen ett tag så torde det vara uppenbart och välkänt att kapitalismen eller liberalismen inte tillhör mina favoritideologier, men det kan vara nyttigt även läsa in sig på fiendens argument ibland. Förvisso är jag inte dummare än att jag också i grund och botten och i den bästa av världar vore beredd att kalla mig för liberal. Visst vore en fungerande anarkism ganska trevligt. De flesta ideologier skulle nog fungera om de bara fick chansen att appliceras fullt ut. Det viktigaste är nog inte vilken ideologi som används, det viktiga är att den används genomgående och på ett rättvist sätt. Liberalism, socialism eller konservatism skulle nog alla kunna fungera hyfsat om det inte fanns klasskillnader som gav den starka chansen att utnyttja den svaga i en värld där de rika sätter reglerna, som den värld vi nu lever i trots att det påstås råda en nyliberal paradigm. Att läsa in mig på de nyliberala eller kapitalisternas argument lär mig att förstå dem, och att argumentera emot dem.

Nåväl, att läsa in sig på sina meningsmotståndare kan vara viktigt även när det gäller ishockeyn. Jag läser ganska mycket på motståndares forum och bloggar för att hålla mig uppdaterad med vad som är i görningen och hur debatten går. Speciellt som grönvit opinionsbildare och representant så tror jag att det just nu är extra viktigt att hålla koll på vad som sägs och påstås om oss. Ryktesspridning, förtal, lögner och påhitt är ganska vanligt förekommande och jag börjar bli väldigt trött på det. I och med kommentarer i denna blogg så märker jag av den allt hetskare polemiken allt mer. Det är förbannat tröttsamt med personliga angrepp och att behöva bedriva en verbal kamp mot en armé av strutsar med huvudet i sanden. På internet tas lögner, påhitt och påhopp för sanningar och inte många ifrågasätter längre vad de läser. Den sandlådenivå som stundtals är alltför uppenbar bland hockeysupportrar har fått mig att tröttna även på den här bloggen. Suget att skriva har börjat avta allt mer och mer under de senaste månaderna. Någonstans har den här bloggen blivit en strid som jag inte längre är beredd att ta, för det finns inte längre något att vinna på kunna argumentera för sin sak. Att läsa in mig på internethockeysupportrarnas argument lär mig att det ofta inte går att förstå dem, och att argumentera emot dem tragiskt nog oftast inte hjälper.

Men, det här betyder inte att jag lägger ner bloggen. Det har jag gjort alltför många gånger förr utan att lyckas. Jag har behovet kvar att skriva och att trots allt fortsätta med den kamp som jag har inlett. Men om tre veckor drar jag till Sydkorea och ofrånkomligen kommer TAIF och hockeyallsvenskan få en viss distans. Då kommer det inte längre finnas tid eller intresse för att läsa andra bloggar och forum. Då kan jag återigen börja fokusera på mig och på hur mitt förhållande till TAIF gör sig synligt i min vardag. Det är vad jag egentligen vill att denna blogg ska behandla.