Ett lag - tillsammans
Igår skrev jag något om att Seoul är stort. Aftonbladet och Marcus Leifby kontrade med att skriva om att Tingsryd är litet. En artikel som givetvis fick metropoliterna i både Växjö och Karlskrona att spritta till av förtjusning. Kanske är det ordet 'tillsammans' som sticker i ögonen på utomstående? Men för den som tar av sig sina färgade glasögon och för en sekund är beredd att ta verkligheten för vad den är, så är det här ett riktigt bra beslut av TAIF. De kan orera hur mycket de vill om att det nog inte går att köpa en café latte på Börjes, eller att det inte finns något Nöjesplats likt Oleo i Tingsryd. Men det är är helt ovidkommande. Det är tydligt att det här beslutet har lett till att vi får ett lag i år, ett lag med betydligt bättre sammanhållning än förra säsongen. Detta är något som redan har påpekats av folk både i och runt laget i flera intervjuer.
Det går inte sätta fingret på när lagkänsla rent konkret ger sig till känna. Men jag vet själv, efter många år med innebandyn, att ett lag där spelarna trivs med varandra presterar oerhört mycket bättre. Jag har aldrig varit någon innebandystjärna, innan jag började spela i Korea det vill säga, men jag har alltid spelat en stor roll i laget eftersom jag har varit väldigt bra för just lagsammanhållningen. Att halva laget lämnar omklädningsrummet mereller mindre omgående när träningen är över är inte hållbart. Träningar må vara viktiga, men det är i omklädningsrummet efter träningen som ett lag skapas. Ett lag där spelare inte tittar snett på varandra, ett lag där alla kan umgås och där alla känner en gemenskap och delaktighet är vad vi alla vill ha. Om TAIF´s beslut att inte längre ha en massa pendlare i laget bidrar till en bättre lagsammanhållning, då är det ett klockrent beslut.
Men, om man kommer från Moheda och känner sig priviligerad över att kunna åka in till Grand Samarkand eller till Oxtorget för att titta på storbildsskärmen så förstår jag att en sån här nyhet kan vara svår att ta till sig.
Kommentarer
Trackback
