Ack ack ack
Häromdagen sa en polare att det var roligt att höra Leksands matchhjälte Jesper Ollas faktiskt pratade dalmål. Jag kontrade lite syrligt med att det hade varit roligt att höra en leksands-supporter prata dalmål. På DVD´n 'En resa med TAIF hockey' så spelar ena matchen mot Lesand säsongen 01-02 en stor roll. Flertalet Leksand-supporters intervjuas och det visar sig att de kommer från Lenhovda, Karlshamn och andra välkända TAIF-nästen. Där stod de i sina urtvättade Leksands-tröjor och verkade inte skämmas för sina sympatier.
Om sanningen ska fram så tror jag det fanns många som förr höll på både Tingsryd och Leksand. Det var nog lätt att identifiera klubbarna med varandra. Det var lite samma företeelse fast på olika nivåer. Det var nog i alla fall så många ville tro att det var. När Leksand sedan kom till Dackehallen och folk för första gången fick se sitt favoritlag live så visade det sig att Leksand inte alls var särskilt charmiga. Med nuvarande tränaren Niklas Eriksson i spetsen var det ett sällsynt grinigt topplag vi hade på besök. Leksand gjorde helt enkelt bort sig och och den mysiga helyllebild vi hade av Leksand försvann. Jag kan tänka mig att Leksand förlorade många så kallade fans den kvällen.
Men det var inte alla som såg det Leksand som vi andra såg. Idag kan vi återigen räkna med att den sanna definitionen av begreppet postorderklack infinner sig på bortastå. Återigen kommer det småläningar och blekingar i sina vita tröjor för att göra sig själva lite till åtlöje. Efter Troja-matchen så skrev jag om ett slags gemensamt ägande av läktarna när vi kollar på TAIF. I Leksands fall blir det raka motsatsen, där äger ingen läktaren och ingen gör anspråk på att försöka skapa den stämning som borde komma från bortastå. Där står de istället med armarna i kors och vet inte riktigt hur de ska agera. Sorgligt.
Kommentarer
Trackback
