Stolthet, Hjärta, Tradition

Jag sitter som sagt och tittar på Malmö - Rögle. En match mellan två lag som uppenbarligen tycker väldigt illa om varandra. Om jag mot all förmodan skulle vara tvungen att lägga mina sympatier för ena eller andra laget så vore det nog ett ganska enkelt val. Rögle har i alla år varit Skånes hockeylag. Sen kom Malmö, Percy Nilsson och alla pengarna in i bilden. Malmö IF blev Malmö Redhawks, för ett engelskt namn måste man ju ha. Rögle hatar Malmö och allt vad de står för. Malmö i sin tur hatar tillbaka av oklar anledning, kanske mest för att det är vad som förväntas av dem. Visst känns relationen aningen bekant och visst är det enklare att identifiera sig med den ena än den andra parten?

På tal om att hata och tycka illa om saker så hade jag en diskussion om det igår kväll. En av mina gäster slängde ur sig att han inte klarade av att lyssna på Håkan Hellström, för han hatade honom. Sen fyllde han på med att även hata Paris Hilton och Idol. Jag tycker att hat inte leder någonvart. Varken (kung) Håkan Hellström eller Paris Hilton påverkas i någon riktning av hans hat, de märker inte av det och kommer förhoppningsvis aldrig göra det heller. Att sitta i Växjö och hata någon på andra sidan jordklotet leder bara till tråkigheter i Växjö för han som hatar. Var lite öppna, acceptera att folk tycker olika helt enkelt. Kan man inte ens acceptera artister som sjunger på ett avvikande sätt så är man inne på farlig mark.

Vad man däremot kan, och kanske bör, fokusera sitt ogillande på är trender, återkommande företeelser och koncept som möjliggör för kvinnor som Paris Hilton att kalla sig artister. Don't hate the player, hate the game. Man kan inte hata artister som gör sig ett namn, men man kan hata den marknad som tillåter dem att göra det. Det är inte Paris Hiltons fel att folk köper hennes musik. Världen skulle bli så oerhört mycket bättre om vi fokuserade vår negativa energi i rätt riktning, eller lät bli att sprida den över huvud taget.