Stolthet, Hjärta, Tradition

Det är pinsamt sällan som jag får verklig användning av mina tårkanaler, men idag blev en sån dag. Idag firade jag sportlov med att se hur 9-åringen och hans kamrater spelade en turnering i inomhusfotboll. 9-åringen är en av lagets klart mest lysande stjärnor, men även om spelarna har olika kvalitet så rullade lagets tränare runt på alla spelare. I laget finns till och med en kille som är huvudet kortare än de andra och som har ett medfött hjärtfel vilket gör att han inte riktigt hänger med. Han spelar dock i anfallet varje match och kämpar på i duell efter duell, trots att han aldrig egentligen är nära att nå bollen. En normal nio-åring hade nog gett upp, men här var en kille som reste sig upp och borstade av dammet efter varje nederlag.

Naturligtvis vid ett sånt här evenemang så finns det föräldrar och ledare som engagerar sig lite för mycket. Jag har själv svårt att vara tyst på läktaren, men det finns en stor skillnad mellan att vara engagerad och att vara för engagerad. En skillnad mellan att vara stödjande och att vara krävande. Ett av lagens ledare hetsade upp sig på tok för mycket i match efter match och skrek och gormade åt sina nio-åringar. Beröm eller uppmuntran existerade inte, utan det var tillrätavisningar och bannor som gällde. Till slut fick jag nog och sa åt honom att lugna ner sig vilket ledde till lite munhuggning mellan bänk och läktaren.

9-åringens lag kämpade på och lyckades på något vis vinna match efter match. Grabben lyckades dessutom avgöra ett par matcher på vägen fram mot final, så humöret var på topp. Givetvis ville det sig inte bättre än på andra sidan i finalen väntade just det lag vars tränare jag tidigare hade rykt ihop med. Han matchar sitt lag hårt och det resulterar i en ledning i halvtid. Mitt lag kämpar på och låter alla, inklusive den hjärtsjuka pojken, spela lika mycket. Till slut kommer det en kvittering och i förlängning kommer även avgörandet för 9-åringens lag. Efter matchen var jag till och med framme vid lagets tränare och berömde dem för deras sätt att leda laget och att det viktigaste för dem trots allt är att ha roligt. Jag tyckte det var så oerhört vackert att det laget med den mjuka inställningen och som inte pressar sina 9-åringar för mycket fick stå som vinnare efter en väldigt lång dag. Gladast av alla var förstås den hjärtsjuka pojken som hoppade omkring med sin medalj kring halsen. Då kom det faktiskt en liten, liten tår i min ögonvrå.