Stolthet, Hjärta, Tradition

På siten hockeysverige.se skrev bloggaren Mjörnberg häromdagen om hur Tingsryd AIF inte längre med heder i kroppen kan bära upp våra slagord ’Stolthet, Hjärta, Tradition’. Mjörnberg skriver bland annat "Det går fan inte att visa upp den trupp som Tingsryd nu förfogar över och samtidigt vifta med den gamla nötta, trötta sloganen om ”stolthet, hjärta och tradition”. Det är en fullständig omöjlighet. En total utopi.", och "visst känns det på något sätt konstigt att en liten lantortsklubb som faktiskt gjort sig en image av att trycka på det folkhemsgulliga och att leva mycket på bygdetradition och hemsnickrade lösningar i allsvenskan 2010 inte är något annat än en klassik samling legoknektar. Eller urtypen för ett köpelag om ni så vill". I och med våra värvningar av finnar och andra miljonmän så håller inte längre devisen att vi skulle stå för något annat. Min blogg döptes och sjösattes innan hela ’Stolthet, Hjärta, Tradition’'-cirkusen drog igång på allvar men jag känner givetvis att om inte TAIF längre kan stå för sin devis så kan inte den här bloggen göra det. Mjörnberg må ha rätt i sak, men sett till helheten så faller hans resonemang tycker jag.

Det finns en mytbild av oss TAIFare som bakåtsträvare och att vi lever i en bubbla där allting fortfarande fungerar som i pilsnerfilmerna. Motståndarfans och utomstående tror gärna att vi vill se ett hockeylag där alla spelarna är födda på orten, där det är ’Mjölnarns pojk’ som är back och den nya skyttekungen är hämtad bland 17-åringarna i juniorlaget. Många vill måla upp en bild av oss att vi är emot värvningar och att vi hytter med högaffeln mot alla som tycker annorlunda.

Samtidigt utanför en bubbla pågår det en hockeycirkus som snurrar allt snabbare. Där värvningarna blir fler, discomusiken högre, företagens inflytande allt större, spelarkontrakten allt kortare, klubbkänslan mindre, popcornoset tätare och folkhemskänslan allt mindre förekommande. Det här är en värld där ett Tingsryd AIF med ’mjölnarns pojk’ i laguppställningen skulle vara oerhört vilset och föga framgångsrikt. Men, ska vi då överge våra ideal och spela i tvåan eller ska vi vara pragmatiska och motvilligt acceptera den nya hockeyn och göra det bästa av situationen?

Jag har skrivit det tusen gånger tidigare, men jag upprepar det igen, vi tycker inte om utvecklingen men vi anpassar oss eftersom det i nuläget är enda utvägen. Betyder det då att vi måste överge vårt ’Stolthet, Hjärta, Tradition’? Gick den devisen i graven i och med att Anders Åkesson gick till Karlskrona? Var det Mattias Elm, Jesper Karlsson, Janne Leppänen, Jeff Hällegard och Per Kellman som bar upp den devisen på 90-talet? Eller finns det kanske något mer, kanske finns det något mer i Tingsryd AIF än just de spelare som för tillfället spelar i vårt representationslag. Man kan säga vad man vill om det lagbygge som vi i år ställer på isen. Föreningen har valt en väg för att etablera sig i allsvenskan, och om det är rätt eller ej återstår att se. Men att det valet ska ha urholkat föreningens själ på det vis som Mjörnberg och flera andra försöker hävda känns både naivt och oseriöst.

Spelare kommer och går. I och med att Anders Åkesson till slut har lagt skridskor och klubba på hyllan så har jag stått på Dackehallens läktare längre än någon av spelarna i laget har representerat föreningen. Är kanske inte jag då en bättre bärare av ’Stolthet, Hjärta, Tradition’ än att försöka klämma in Jari Kauppila i det konceptet? För visst är det väl vi supportrar och medlemmar som i mångt och mycket är föreningen. Nog är det väl vi som år efter år återvänder till Dackehallens läktare och som vid vinster och förluster står för stoltheten, hjärtat och traditionen. Visst är det Egon Lindberg, Patrik Larsson, Roger Waldemar, P Jacobsson och alla andra gamla rävar som rör sig i korridorerna som utgör föreningens ryggrad, inte Tero Leinonen eller Harlan Pratt.

Spelare kommer och går, men känslan och tryggheten består. Det vore inte rättvist mot någon att förvänta sig att Tom Koivisto ska stå för våra värderingar eller stolt bära upp föreningens fana. Sanningen är den att han är en hockeyspelare som är här för att göra det jobb han får betalt för, det är vi så klart medvetna om. Spelarna är tillfälliga ambassadörer som i ett steg på karriären spelar för Tingsryd AIF. Så ser hockeyvärlden tyvärr ut och om vi vill spela i det svenska hockeysystemet så är det tyvärr en sanning vi måste likställa oss med. Men oavsett vilka ambassadörer vi har på isen så står vi där på läktaren. Människor jag inte känner men efter närmare 20 års samvaro på läktarna så känner vi igen varandra. Vi hälsar igenkännande, vi vet var vi har varandra och vi vet vad vi står för.

Värsta tänkbara scenariot sportsligt i år vore förstås att vi åker ur allsvenskan och att dessa spelare som kallas för legoknektar därmed försvinner. Betyder det att vi är slut då? Eller gör vi som för snart nio år sedan när vi senast blev nedflyttade och spelarflykten var ett faktum? Då knöt vi nävarna, slöt oss samman, planterade skog, samlade in pengar, köpte lotter och ställde ett nytt lag på benen. Föreningen levde vidare och vi stod fortfarande på läktarna, spelarna var nya men allt annat var detsamma. Det är det som är ’Stolthet, Hjärta, Tradition’.