Min stad
Växjö, dekadensens högborg. Igår kväll när jag cyklade hemåt kunde jag inte låta bli att känna mig lite som Travis i Taxi Driver när han betraktar all den smuts och förruttnelse som han ser i New York. Med lite nyktrare ögon ser jag givetvis att det är en jämförelse som haltar betänkligt. Men om det är någon gång på året som man ska se Växjö från sin sämre sida så är det nog under Karl Oskar-dagarna. Inget ont om evenemanget i sig, jag gillar egentligen att det händer något utöver det vanliga. Men trängsel tilltalar mig inte, fulla fjortisar tilltalar mig än mindre och Rix FM festival allra minst.
Jag var igår på förfest med en samling grönvita och ofrånkomligen så spelades det Marit Bergman och snackades en hel del ishockey. Jag har sett det mesta på youtube, jag har fått hundratals sms-rapporter ner till Afrika och följde avancemanget bättre än man hade kunnat tro i förväg. Men när jag hör berättelserna som inte ligger på youtube, när jag får höra hur det verkligen var i Sundsvall så inser jag att jag gick miste om något som aldrig kommer upprepas.
Om det är något som blev tydligt under gårdagskvällen, och som har visat sig allt mer de senaste veckorna, så är det att intresset för ishockey börjar stegras, och att rivaliteten mellan Tingsryd och Växjö börjar närma sig tidigare oöverträffade höjder. När jag igår såg Karlskrona bor i skinnväst och cowboy-hatt så kunde jag inte låta bli att hånle lite åt den rivalitet som försökte skapas de senaste säsongerna. En ren trivalitet jämfört med det förakt som finns mot Växjö Lakers. Vi hatar allt vad de står för, och de hatar oss. Och det finns ingen förståelse för den andra sidans argument. I derbyn mot Mörrum eller Troja har det alltid funnits en respekt med i bilden, men gentemot Växjö finns enbart förakt. Den här stämningen kommer dessutom bara fortsätta att byggas på inför premiärderbyt. Det känns nu ganska bra att jag inte flyttade till Göteborg, för det här vill jag inte missa.
Kommentarer
Trackback
