Ännu en dag
- Premiären närmar sig som sagt och jag tror de flesta grönvita ser fram emot säsongen med förhoppning. För egen del påminner känslan en hel del om den känsla jag hade inför säsongen 01/02. Säsongen innan var vi överraskande starka och gjorde en förträffligt bra säsong. Under sommaren spände vi både musklerna och bågen ännu högre och värvade en hel del starka namn. Vesa Salo, Fimpen Eklund, Calle Bergström, Mikhail Bogdanov och Ville Koivula var alla nyförvärv som lovade gott. Lite samma känsla är det i år, det blåser positiva vindar genom föreningen och vi har gjort nyförvärv som på papperet ser bra ut. Nu återstår det bara att prestera också...
- Smarta personer fascinerar mig, allmänbildade likaså. Därför har eftermiddagen varit oerhört givande då jag lyssnat till Hans Abrahamsson, verksam inom bland annat Internationell politisk ekonomi - utvecklingens globala och lokala samband och Fattigdom och konflikter - samspelet mellan fred och utveckling på Göteborgs universitet. Det blev en lång monolog/dialog om den rådande världsordningen, de utmaningar vi står inför och de eventuella lösningar på problemen. En eftermiddag som givetvis gav minst lika mycket frågetecken som svar. Men ändå givande.
- Innebandyträning ikväll men eftersom vi tränar mitt i natten så hinner jag se en dryg halvtimme av Djurgården - Malmö. Det finns en charm att se såna här ångest-laddade matcher spelas med hjälp av elbelysning i höstmörkret. Det är kanske alla Öster-matcher av just den karaktären jag har sett som gör att jag kan finna njutning i att se andra lag spela i panik med kniven mot strupen.
- Intresserad av bussresa till bortapremiären i Mörrum? Info finns här.
Jo, mitt kära MFF gör det inte lätt för mig. Gårdagens match var underlig, nånstans mellan panikångest och den klassiska malmökänslan avadådå, och en avslutning som inte kunde bestämma sig för klimax eller antiklimax. Som obotlig måste jag ändå säga att det enda vi behöver göra är att vinna alla matcher, så kan vi faktiskt ta guld om alla andra spelar oavgjort. Enkelt!
Och: Forza la Lupa!
Och i förra inlägget hängde du ut Adebayor som en idiot som jublar framför motståndarfansen som hånat honom en hel match under liknande om inte nära nog exakt likadana former? Vad ser du för skillnad? Inte för att jag försvarar någon av de men lite känslor har aldrig skadat och har svårt att se skillnaden de emellan i detta fallet.
Jag förstår mycket väl vad du menar. Men jag tycker det var viss skillnad, både i fansens och spelarens beteende.
Om du läser länken jag skickade med angående De Rossi så ser du att de hån och ramsor han fick var av ganska personlig karraktär. Delar av hånen mot Adebayor grundar sig väl i att han redan förra säsongen fiskade efter ny klubbadress. Jag förstår om de förstnämnda ramsorna skär lite djupare i hjärtat än de sistnämnda.
Adebayor betedde sig som ett svin hela matchen tycker jag, varvat med läckra prestationer på banan. Om vi ser till själva incidenten springer Adebayor med ett leende på läpparna över hela planen för att jubla framför bortasektionen. De Rossi å sin sida gråter, skriker ut sin glädje/ilska och går sedan ner i spelargången (med viss av lagkamrater iofs).
Adebayor jublar medans De Rossi gråter, där tycker jag den stora skillnaden ligger.
Men visst, jag kanske påverkas av det faktum att jag gillar Roma men har ganska svårt för City/Adebayor.
