Stolthet, Hjärta, Tradition

Det känns bra att jag nu allt oftare kan bjuda er läsare på lite skriverier om ishockey. Detta är ju trots allt tänkt som en hockeyblogg. Det märktes ikväll att allting blir lite mer på allvar när det är Leksand som står för motståndet. Även publiken är lite mer på tårna. Det är nog så det känns för dussin-föreningar som Karlskrona och Mörrum när Tingsryd AIF kommer på besök.

Jag och den Nyblivna Pappan har för vana att ibland stå vid sargen i anfallszon och följa spelet därifrån. Anfallsspelet blir helt klart tydligare och målchanserna kommer ofrånkomligen betydligt närmare. Nackdelen är dock att man föga förvånande inte ser så noga vad som sker på andra sidan banan. Idag stod vi bakom målet i både andra och tredje perioden. Vad jag tyckte var tydlige var att TAIF trots allt hade ganska svårt skapa ordentliga chanser och komma in på mål med pucken under kontroll. Leksand var snäppet skickligare än vad vi är vana vid och de gånger vi väl kom in på mål så var det slump- och chanspuckar som givetvis var svårare för backarna att kontrollera. Sista tio minuterna blev dock betydligt bättre och Tingsryd lyckas spela sig till en hel del målchanser.

Målet som Björklund gjorde föregicks av ganska bra spel tycker jag.

Överlag tyckte jag TAIF höll upp spelet ganska bra och gjorde en bra insats. Vi är, som många påpekar, oerhört starka i Dackehallen och ska så fortsätta. Bäst idag tycker jag kedjan med Einarsson, Jacobsson och Rohlin Carlsson var. Även knattarna Laudius och Hilding skapade en del i anfallszon.

LG var som bekant på plats...

...och även idag hade han en målkamera utplacerad.

Äcklet var igång igen och var även idag tvungen att äta. Det är helt galet vad jag proppar i mig! Den tjocka grillade är ju dock ofattbart god i Dackehallen.

Bakom ena målet hittade vi en lös skruv som höll ihop sargen. Jag skruvade åt den och minuten senare tacklades spelarna just framför oss. Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om jag inte hade tagit mitt ansvar och skruvat fast sargen igen...

Bland kvällens roligaste var att iakta Leksands-klacken. Den blonda tjejen till höger på bilden stod under stora delar av sista perioden med ryggen mot isen och försökte få folk i Leksandströjor att sjunga med i hennes Leksandsramsor. Dock verkade det snarare som om övrigra så kallade Leksingar på läktaren inte ser mer än 1 eller 2 matcher om året för ramsorna hon sjöng var det ingen annan som kunde och gensvaret blev därefter. Det kan inte vara lätt att ha massa postorder-supporters.

Imorgon kommer ett inlägg med bilder och tankar om vår Elite Sky Bar som är i antågande.