Stolthet, Hjärta, Tradition

Kvällens elitseriesändning var Djurgården - Frölunda från Johanneshov isstadion. Djurgården har ett ungt och frejdigt lag som är roliga att titta på. Färre finnar och tjecker, och mer juniorer som satsar fullt ut i varje byte. Den här bloggen är ju dock ingen hockeyblogg som kommer analysera kvällens match, som Djurgården för övrigt vann med 3-1. Det här är en TAIF-blogg och då vore det ju lustigt om jag inte kunde hitta en grönvit vinkel på det hela.

Våren 2001 spelade vi SuperAllsvenskan och då stod bland annat Hammarby för motståndet. Hemmamatchen mot dem är en historia i sig som är värd att berätta en annan gång, men nu tänkte jag fokusera på bortamatchen. Det var lördagsmatch med allt vad det innebär. Bussen rullade norrut tidigt på lördagsmorgonen, och många hade av resenärerna led fortfarande av fredagskvällens äventyr. På den tiden hade Gröna Brigaden sina starkaste fästen norr om Tingsryd, och det var Växjös uteliv som hade satt sina spår på bussresenärerna. Dock var detta hinder som snabbt överkoms och lördagsstämningen var hög i bussen. Jag vill minnas att en av resenärerna drabbades av en hjärnskakning efter alltför mycket hoppande i mittgången.

Uppe i Stockholm möttes vi upp av fler lokala Grönvita och laddning på Hammarby-puben Röde Kvarn stod på schemat. Promillehalten och feststämningen ökade allt mer desto närmare matchstart vi kom. Det visade sig att det fanns Hammarbyare som inte uppskattade vårt besök på deras pub, så efter vissa meningsskiljaktigheter och vevande kunde vi lämna puben och ta oss till Hovet. Där möts vi av ett svartklätt TAIF som gör en bra match men förlorar i förlängning. Det stora bekymret efter matchen var att lokalisera alla berusade smålänningar som hade virrat bort sig i mörkret i den stora staden. Till slut återfanns alla resenärer och vi kunde åka hemåt igen. En väldigt minnesvärd resa med Gröna Brigaden under den förra storhetstiden.