TAIF - Pantern
Idag lös både Lidhultarn och den nyblivna pappan med sin frånvaro, så jag intog sittplats med 93-åringen istället. Det blir en lite annorlunda upplevelse att se ishockey från den sidan av ishallen. Förbannat kallt var det att sitta ner dessutom, så det var nog både första och sista gången som jag gjorde det denna säsongen.
Från vår plats på sektion B i Dackehallen får vi i första perioden från första parkett se ett försvarsspel som inte håller hög division 1-klass. Pantern-spelarna får gång på gång komma ostört in på avslut från nära håll och vi ska nog vara glada att underläget bara var ett mål så långt.
I andra perioden är det ombytta roller och Tingsryd som trycker på mot Pantern-målet. Oförmåga, oflyt och dåligt fokus bidrar till en mängd missade målchanser och fortsatt underläge inför sista perioden. Under barnkalaset, under bilresan till Tingsryd och under de två första perioderna sa 93-åringen gång på gång att "någon gång måste den första förlusten komma". "Jaja", svarade jag, "men den kommer inte idag". Jag vägrar att se vårt Tingsryd AIF förlora i Dackehallen. I sista perioden kommer så den utdelning på målchanserna som vi missade i andra perioden. Ett tag i tredje perioden trodde jag nästan att det skulle bli tvåsiffrigt, allting gick helt plötsligt in. Jag fick rätt och 93-åringen satt mest och gapade av förvåning.
Det känns lite meningslöst att påpeka gång på gång, men vi är helt klart väldigt bra i år. Vi gör en väldigt dålig första period, men när Tingsryd väl börjar trampa på så går vi för nuläget inte att stoppa.
Även om Dackehallen idag inte bjöd på någon direkt karneval-stämning, så kunde jag inte undgå att bli imponerad av den röststyrka som Gröna Brigaden har numera. När man själv står på ståplats så är det svårt att uppfatta hur mycket det egentligen låter. Men idag när jag satt på andra sidan så är det tydligt att Dackehallens ståplats kan skapa ett makalöst tryck när humöret är rätt.
