Tack S-J
För tre år sedan satt jag på vackra Campo dei Fiore i Rom och drack vin. Det var ett av alla besök hos Italienskan och denna sommaren stod jag inför en stor förändring. Jag hade slutat mitt jobb sedan fyra år tillbaka och skulle slå in på en helt ny linje. Jag var väldigt nervös inför detta men jag vet även att jag var väldigt nervös för att göra comeback som innebandyspelaren i moderklubben. Jag hade inte spelat på många, många år och visste därför inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Italienskan "bara skrattade åt mig och förminskade allt till ett skämt" (för att äntligen få använda ett grymt kent-citat) och sa att jag inte skulle oroa mig och att det nog skulle gå bra
Nu går jag in på min fjärde säsong i klubben och det är roligare än någonsin. De pojkar som jag betraktade som barn för tre år sedan har vuxit till sig och är nu mina vänner. De barndomskamrater som jag återfick kontakten med via innebandyn umgås jag gladeligen fortfarande med. Dessutom ger innebandyn mig en väldigt, väldigt nyttig ventil för att få ut mycket negativa känslor. Tidigare har nog ishockeyn varit en plats att vara arg, ledsen, besviken och uppretad. Nu har innebandyn tagit över den platsen och det glädjer mig.
Ikväll hade vi vårt första fys-pass och det ska väl erkännas att jag inte känner mig väldigt pigg för tillfället. Men det går över och på måndag går vi på golv (så att säga...) och det ska bli förbannat kul att känna en innebandyboll vid klubbspetsen igen. Italienskan hade alltså rätt och idag älskar jag mitt innebandylag, och jag tror att de älskar mig tillbaka ibland.
Nu mina vänner, nu ska jag lägga mig ner och räkna hur många muskler som värker för tillfället.
Kommentarer
Trackback
