Stolthet, Hjärta, Tradition

Sådär, då är barnvaktandet avklarat. Vi passade på att spela lite Den försvunna diamanten i eftermiddags, ett helt klart överskattat spel skall noteras. Jag tror nog att alla skaffar sig en favoritfärg redan när de är barn, en färg som de sedan envisas med att vara varje gång det ska spelas sällskapsspel. Ingen blir förvånad över att jag alltid är grön när det ska spelas spel av något slag. Då har ni säkert förståelse hur besviken jag blir när det visar sig att det helt enkelt inte finns någon grön plutt i min version av Den försvunna diamaten. Istället fick jag vara svart, jävla skitfärg.

Vi passade även på att se Battle of Endor, en personlig favoritfilm från min egen barndom. För er som inte vet vilken film jag talar om så är det en Star Wars-spin off som handlar om de söta små Ewokerna som dyker upp i Star Wars episode VI. Redan när jag var ung tyckte jag det var en sorglig film och en av de få filmer som jag såvitt jag kan minnas har gråtit till. I slutscenen tar Cindel och ewoken Wicket farväl av varandra med vetskapen om att de aldrig mer kommer ses. Trots att jag inte var gammal nog att förstå så tyckte jag att farväl var väldigt sorgligt redan då. Och föga kunde jag veta hur rätt jag hade. Även idag är farväl bland det värsta jag vet.

Nu när barnpassandet är avklarat så inleds helgen och fritidsgården slår upp portarna. Ikväll ska det tydligen drickas öl på balkongen och imorgon är det mitt Canal +-abonnemang som utnyttjas. Vi får hoppas att all min gästfrihet betalar tillbaka sig en vacker dag...