Ett avsked
Nu har det gått mer än en vecka sen den där ödesdigra matchen i Norrköping. Jag har med avsikt valt att inte skriva något sedan dess. Men nu känner jag att det är dags. Jag har inget revolutionerande att komma med, det är snarare så att jag bara instämmer i den sansade kritik som redan har lyfts från flera håll. Men i ett sista inlägg från den här bloggen bör det lyftas även här. Även om det innebär att jag slår in väldigt många öppna dörrar, så bör de slås in minst en gång till. Nu har vi åkt ur allsvenskan igen, serien som vi i så många år kämpade för att ta oss tillbaka till. Serien som vi tveklöst ansåg oss höra hemma i. Jag har flera gånger under säsongen försökt väcka liv i laget, i de som arbetar runt lag och i oss som supportrar. Medvetet försökte jag undvika den värsta kritiken eller att utse enskilda syndabockar eftersom jag är av den åsikten att det nog stjälper mer än det hjälper i ett sådant läge. Istället har jag försökt mellan raderna att peka på åt vilket håll det här var på väg, och att vi alla måste agera innan det var för sent. Men det har känts lönlöst på sätt och vis. Det har varit uppenbart att hungern har gått förlorad. Desto längre säsongen led, desto mer uppenbart blev det att vi hade ett ishockeylag där en stor del av spelarna saknade heder nog att utföra vad som förväntas av dem. Vi hade (är jag rädd) en tränare som inte lyckades förmå sina spelare att varken enas under hans ledarskap eller enas som grupp. Vi har en ledning som har tappat förankringen i vad som har gjort TAIF så starkt och som tappade tron på långsiktiga lösningar och förtroende. Utöver det så har vi en stor supporterkärna som fortfarande gick på matcherna i stor utsträckning, men som var så uppenbart vilsna och inte längre kunde identifiera sig med varken ledningens visioner eller laget på isen. Det har skrivits på så många ställen redan, men det är naturligtvis så att vad vi kallar Stolthet, Hjärta & Tradition var oerhört svårt att se i årets upplaga.
Det är tal om att Timrå, eller andra klubbar, inte kommer klara sig ekonomiskt och att det skulle innebära en friplats till allsvenskan. Men jag tycker, och säkert många med mig, att det har gått så pass långt i år att det bästa ändå är spel i division ett. Just nu känns det som att det är väldigt viktigt för oss att hitta tillbaka till vår identitet. Viktigare att ta oss tillbaka till allsvenskan igen. Den senaste veckan gjorde både sportchef och ordföranden uttalanden om att vi ska tillbaka till allsvenskan direkt. Det är full fart framåt som gäller igen. Blir det en sådan resa med den inställningen så kliver jag nog av tåget här. Då stannar jag hellre kvar på perrongen tillsammans med mina ideal och mina minnen. Ofrånkomligen krävs det en stunds eftertanke nu. Vi har spelat tre säsonger i allsvenskan och majoriteten av de sportsliga beslut vi har fattat har visat sig vara fel. Kan vi då verkligen fortsätta på den inslagna vägen med gott samvete? Låt det bli ett år i division ett då vi samlar oss och får tid att finna varandra igen. Att dölja inbördes slitningar och svarta hål med ett snabbt sportsligt resultat är ingen bot, det vore enbart ännu en fördröjning av det oundvikliga.
Jag tänker inte ropa på någons avgång i det här läget. Jag tror det finns viktig kompetens i dagens ledning som jag inte vill ska gå förlorad. Däremot krävs det en stor dos ödmjukhet och lyhördhet för att få hjulen att börja snurra igen. Vad det gäller spelare däremot så finns det ingen anledning att inte låta huvuden rulla. Vissa av årets spelare har visat upp en så pass kraftig brist på karaktär så det är skrämmande. Det finns en yrkesheder i att slutföra vad man har påbörjat, i att uträtta vad man har betalt för och i att och att i alla fall stå upp för sina lagkamrater. Det är ett så rent ut sagt jävla dåligt uppförande att bara spela av ett kontrakt utan att bry sig på det sätt som många av spelarna uppenbart valde att göra i år. Till nästa år kommer det vara en stor spelaromsättning återigen, men den kan lika väl ses som en upprensning. Många av spelarna i dagens lag vill vi aldrig se i närheten av Dackehallen igen. Många av dem har bränt sina broar och vore inte välkomna om de ens ville stanna. Zajkowski, Macke Lenhovda, Laudius, Owesson, Olsson, Åkesson, Nilsson och de andra unga vill jag behålla. Övriga ser jag ingen som helst anledning till att få dra på sig den grönvita tröjan igen. Vi har en lång väg framför oss nu, men förhoppningsvis är det en väg som leder till något bättre. Till en plats där vi kan finna oss själva igen. Det här är ett avsked på sätt och vis. Hej då Allsvenskan, jag hoppas vi mår bättre utan er. Tack för den här tiden.
Därför är jag TAIFare
Mitt i mörkaste Småland ligger Tingsryd. I många år har ishockeylaget Tingsryd AIF satt den lilla orten på kartan. Tingsryd ligger mitt emellan både Växjö och Karlskrona vars ishockeylag på senare år har fått ett uppsving såväl sportsligt som medialt. Det har föranlett att vi gång på gång har vi fått höra att Tingsryd är för litet för att kunna vara med och konkurrera med de större städerna. Gång på gång har vi fått höra hur den moderna idrotten är här och där finns det inte plats för landsbygdslag som TAIF. Det påstås att det i Tingsryd varken finns underlag vad det gäller spelare, sponsorer eller publik för att kunna driva ett allsvenskt lag. Liknande diskussioner ser vi i övriga idrottssverige, och i idrottsvärlden i stort. Kultur och historia bedöms vara allt mindre värda, istället värderas yta och flärd. Men vi har visat gång på gång att det inte stämmer. Vi har visat att vi går vår egen väg och att vi med ledorden stolthet, hjärta och tradition kan konkurrera med betydligt större aktörer. I städerna byggs det nya ishockeyarenor och publiken bjuds på en sprudlande och blinkande underhållning som varar i 3 x 20 minuter. Men i Tingsryd fyller ishockeyn en samhällsfunktion som är svår att finna på andra håll. Det existerar något bortom glittret. Någonting mer än sprakande ljussättningar, nya högtalarsystem och replikatröjor. Det finns någonting annat än den eviga strävan efter kortsiktiga framgångar, någonting så mycket starkare än viljan att få snålåka på framgångståget för en liten stund. Något så mycket djupare än önskan om att få tillhöra de framgångsrika skara för ett ögonblick. Ishallen är en samlingsplats för både ortens befolkning och supportrar som bor längre bort. Tingsryd har knappt 3 000 invånare, men likväl har vi publiksiffror som helt klart går att jämföra med klubbarna från klart större städer. Ofta är det fler personer på plats vid lagets hemmamatcher än vad det finns invånare på orten.
Tingsryd AIF visar gång på gång att det är möjligt att slåss mot de stora. TAIF har varit uträknade och utdömda förr, men vi har gång på gång visat att ingenting är omöjligt. I maj 2002 fick vi beskedet om att vi hade blivit nerflyttade i division 1. Mariestad, Borås, Asplöven, Väsby, Tyringe och Örebro var några av lagen som under åren kom i vägen och hindrade vårt avancemang. Åren gick och det blev en långvarig kamp där föreningen ville gå upp och där supportrarna ville visa att det var möjligt. Våren 2010 vann vi en avgörande kvalmatch mot Sundsvall och vi var tillbaka i landets näst högsta ishockeyliga. Lilla Tingsryd som många nog helst hade glömt bort hade tagit sig tillbaka upp på elitnivå. Återigen konkurrerar vi med lag från betydligt större städer som Uppsala, Malmö, Västerås, Örebro och Stockholm. Något som inte vore möjligt utan de karaktärsdrag som kännetecknar föreningen Tingsryds AIF och våra supportrar.
Bakom allt det lättförståliga, det ytliga, det konkreta och allt annat som inte är vi finns en abstrakt idé, en tanke samt en förhoppning och en tro om något större. Något som är mer värt än den tillfälliga tillfredställelsen. Vad som gör det möjligt för Tingsryd att konkurrera på den nivån är vår övertygelse om att det är möjligt, och om att vår närvaro betyder något. Det är tron om att ett nederlag inte betyder att vi är besegrade och att en förlust betyder inte att de andra har vunnit. Vi vill visa bygdens ungdomar, vår omgivning, våra konkurrenter och övriga Sverige att inget slag är givet på förhand. Det måste inte alltid vara så att det är den starke som vinner. Samhället är fyllt av underdogs och med rätt kunskap är ingenting omöjligt. Tingsryd må vara en liten ort, men där finns en uppbackning som är svår att överträffa. Selmaklubben är sedan många år tillbaka en av TAIF:s största sponsorer. Medlemmarna i Selmaklubben donerar varje månad via autogira en ”Selma”, dvs. 20 kronor, till föreningen. Föreningen har över 1 000 medlemmar, vilket representerar en tredjedel av ortens befolkning. TAIF har spelat ishockey på hög nivå i flera decennier och inom föreningen och på orten finns oerhört mycket kunnande och passion för föreningen. Många av supportrarna på läktarna åker långväga från Blekinge och runt om i Kronobergs län och har ofta visat sig vara mer än beredda att dra sitt strå till stacken. Vad som gör TAIF unikt är passionen och supportrarnas vilja att visa att landsbygden inte är död. Det finns kraft att mobilisera i de småländska granskogarna, och att ingen ska tro att de kan något bättre än oss bara för att de kommer från en större ort. För utomstående uppfattas föreningen och dess supportrar som egensinniga, stundom tjuriga, bönder som egentligen inte passar in. Men det finns också en viss beundran och fascination för att vi år efter år lyckas med vad som bedöms vara omöjligt. Det finns en inneboende styrka i att gång på gång vara uträknad och att vara underdog. Det gör att vi alltid måste slita hårdare, att sluta oss samman än mer och att ta tillvara på våra resurser på bästa möjliga sätt. Enbart på det viset kan vi fortsätta att konkurrera på den nivå som sägs vara för hög för oss. Humlan flyger.
Senast vi spelade kvalseriehockey var det med ett leende man åkte till Dackehallen. Den allra bästa tiden för ishockey är just denna. Att få åka ner till Tingsryd lite lätt salongsberusad, med solen i ögonen och medvind i seglen brukade vara en ynnest. Den spänning och nerv som fanns runt kvalmatcher gick att ta på. Idag känns det aningen annorlunda. Det finns ingenting i min kropp som gör att det känns lockande att åka till Tingsryd idag. När jag ringde min medåkare så var det samma tongångar där. Vi vill inte se TAIF spela ett negativt kval, vi vill inte behöva utsätta oss för vad som kan ske ikväll. Ni vet förutsättningarna. Vi kan ikväll bli skickade tillbaka till division 1. Det är inget vi vill se, men vi kommer att göra det ändå. Ikväll åker jag inte till Dackehallen för att jag vill, utanför att min heder hänger på det. Precis som en hockeyspelare har sin heder i att slutföra säsongen så har jag som supporter det. Jag kan inte se någon i ögonen framöver om jag inte är på plats ikväll. Oavsett hur den här helvetessäsongen slutar så ska jag ha varit med om slutet, jag ska ha bidragit med vad jag kan för att göra det bästa av situationen. Vi har satt oss i den här situationen och då gäller det att vi löser den också. Jag kanske inte har rätten att döma någon för hur de agerar, men jag vet vad som fördöms i min bok i alla fall. Vi har rott båten rakt ut på sjön, Almtuna kom förbi och slog ett stort hål i botten på den och nu sjunker vi. Alternativen är att antingen hjälpa till att tömma båten på vatten, eller att låta bli. Det gäller såväl spelare som supporters. Vi är ingen lyxkryssare där man kan glida med och ligga på däck och sola sig. Vi är en båt som är i närmast i konstant sjönöd, och det är tack vare att vi är medvetna om det som håller oss flytande. Kanske har du fått kontakt med en annan båt som kommer och hämtar dig innan vi sjunker. OK, kul för dig. Då får du gärna kliva av här, låt oss andra fortsätta rädda vår egen båt är du snäll. Ikväll åker jag inte till Dackehallen för att ha roligt, ikväll åker jag till Dackehallen för att jag vill vara med och bidra till hur det här slutar. Hur det än går, åker vi ner i division 1 ikväll så ska jag vara där och se det. Om vi mot förmodan klarar oss kvar, då ska jag vara där och se et. Vem är du som med gått samvete kan stanna hemma och låtsas vara oberörd? Hur ska du kunna se på dig själv med respekt och förklara att du inte var i Dackehallen ikväll och bidrog?
