Stolthet, Hjärta, Tradition

Haromveckan stotte jag pa en engelsman som jag reste runt med i ett par dagar. Forsta gangen jag traffade honom blev jag valdigt forvanad, visst paminde han om nagon jag stott pa forr. Jag funderade i ett par dagar innan svaret slog ner som en blixt fran klar himmel. Ser ni vem det ar? Minst sagt ovantat att stota pa Chrille Jacobsson i en nationalpark nere i sodra Malawi.

Under de senaste tre veckorna har jag endast haft tillgång till en internet-uppkoppling som inte har tillåtit några större utsvävningar. Utbudet av hemsidor som har fungerat har varit väldigt begränsat och det har enbart varit väldigt lätt-laddade sidor som har fungerat. Blogg.se har, som ni har märkt, fungerat bra, och det har även Holgers och Eva-Lenas respektive bloggar gjort. Den förstnämnda sidan har varit viktig för mig i mina försök att blogga, och de sista två har varit viktiga för att jag ska kunna ha något att blogga om. Därifrån har jag fått nyheter och känslor förmedlade som jag sedan har översatt till min egen världsbild.

Idag är jag dock tillbaka i en något större stad där det faktiskt erbjuds aningen snabbare internet. Helt plötsligt har jag nu tillgång till allt det material som jag i tre veckor nu har längtat efter. Jag har nu suttit på youtube i närmare en timme och klickat mig omkring. Jag har sett klipp från tifot och segern hemma mot Enköping, från matchen uppe i Sundsvall och från firandet i Dackehallen dagen efter. Tidigare har det mesta av firandet för min del upplevts i SMS-form, nu ser jag hur det verkligen gick till. Besvikelsen över att inte ha närvarat är dock inget mot glädjen över att Ni fick vara där och uppleva det.

Planen för de närmsta dagarna är att göra färdigt mina åtaganden i Mozambique innan jag på lördag tar mig vidare västerut mot Malawi och mot nya äventyr. Den månad jag nu har spenderat i Mozambique kommer jag nog trots allt starkast förknippa med det allsvenska avancemanget. Det har präglat mina dagar och mina dagdrömmar så pass mycket att det är ofrånkomligt. På något viss känns det förbannat paradoxalt att vara i ett av världens fattigaste länder och ändå fokusera så pass mycket på något så oviktigt som ishockey. Men å andra sidan är det kanske just det som behövs för att kunna tackla allt det jag ser här. En ventil och en tillflykt till något som är så långt borta som möjligt från barn i trasiga kläder och utan mat på bordet.

Mycket av det jag har sett och gjort den senaste måndaden har stärkt mig i tron och i övertygelsen om att vad jag tycker, tänker och ägnar mig åt hemma i Växjö och i Sverige faktiskt är vad som är rätt för mig. Jag hyser fortfarande en liten förhoppning om att vi en dag ska få se en bättre och vackrare värld, och om jag kan dra ett litet, litet strå till stacken så är jag enbart hedrad. Och Tingsryd AIF i allsvenskan är i mina ögon ett litet (men viktigt) steg i rätt riktning mot en bättre och en vackrare värld. Ett steg som ni tog utan min medverkan, men som jag med glädje följde.