Stolthet, Hjärta, Tradition

Nu har det gått mer än en vecka sen den där ödesdigra matchen i Norrköping. Jag har med avsikt valt att inte skriva något sedan dess. Men nu känner jag att det är dags. Jag har inget revolutionerande att komma med, det är snarare så att jag bara instämmer i den sansade kritik som redan har lyfts från flera håll. Men i ett sista inlägg från den här bloggen bör det lyftas även här. Även om det innebär att jag slår in väldigt många öppna dörrar, så bör de slås in minst en gång till. Nu har vi åkt ur allsvenskan igen, serien som vi i så många år kämpade för att ta oss tillbaka till. Serien som vi tveklöst ansåg oss höra hemma i. Jag har flera gånger under säsongen försökt väcka liv i laget, i de som arbetar runt lag och i oss som supportrar. Medvetet försökte jag undvika den värsta kritiken eller att utse enskilda syndabockar eftersom jag är av den åsikten att det nog stjälper mer än det hjälper i ett sådant läge. Istället har jag försökt mellan raderna att peka på åt vilket håll det här var på väg, och att vi alla måste agera innan det var för sent. Men det har känts lönlöst på sätt och vis. Det har varit uppenbart att hungern har gått förlorad. Desto längre säsongen led, desto mer uppenbart blev det att vi hade ett ishockeylag där en stor del av spelarna saknade heder nog att utföra vad som förväntas av dem. Vi hade (är jag rädd) en tränare som inte lyckades förmå sina spelare att varken enas under hans ledarskap eller enas som grupp. Vi har en ledning som har tappat förankringen i vad som har gjort TAIF så starkt och som tappade tron på långsiktiga lösningar och förtroende. Utöver det så har vi en stor supporterkärna som fortfarande gick på matcherna i stor utsträckning, men som var så uppenbart vilsna och inte längre kunde identifiera sig med varken ledningens visioner eller laget på isen. Det har skrivits på så många ställen redan, men det är naturligtvis så att vad vi kallar Stolthet, Hjärta & Tradition var oerhört svårt att se i årets upplaga.

 

Det är tal om att Timrå, eller andra klubbar, inte kommer klara sig ekonomiskt och att det skulle innebära en friplats till allsvenskan. Men jag tycker, och säkert många med mig, att det har gått så pass långt i år att det bästa ändå är spel i division ett. Just nu känns det som att det är väldigt viktigt för oss att hitta tillbaka till vår identitet. Viktigare att ta oss tillbaka till allsvenskan igen. Den senaste veckan gjorde både sportchef och ordföranden uttalanden om att vi ska tillbaka till allsvenskan direkt. Det är full fart framåt som gäller igen. Blir det en sådan resa med den inställningen så kliver jag nog av tåget här. Då stannar jag hellre kvar på perrongen tillsammans med mina ideal och mina minnen. Ofrånkomligen krävs det en stunds eftertanke nu. Vi har spelat tre säsonger i allsvenskan och majoriteten av de sportsliga beslut vi har fattat har visat sig vara fel. Kan vi då verkligen fortsätta på den inslagna vägen med gott samvete? Låt det bli ett år i division ett då vi samlar oss och får tid att finna varandra igen. Att dölja inbördes slitningar och svarta hål med ett snabbt sportsligt resultat är ingen bot, det vore enbart ännu en fördröjning av det oundvikliga.

 

Jag tänker inte ropa på någons avgång i det här läget. Jag tror det finns viktig kompetens i dagens ledning som jag inte vill ska gå förlorad. Däremot krävs det en stor dos ödmjukhet och lyhördhet för att få hjulen att börja snurra igen. Vad det gäller spelare däremot så finns det ingen anledning att inte låta huvuden rulla. Vissa av årets spelare har visat upp en så pass kraftig brist på karaktär så det är skrämmande. Det finns en yrkesheder i att slutföra vad man har påbörjat, i att uträtta vad man har betalt för och i att och att i alla fall stå upp för sina lagkamrater. Det är ett så rent ut sagt jävla dåligt uppförande att bara spela av ett kontrakt utan att bry sig på det sätt som många av spelarna uppenbart valde att göra i år. Till nästa år kommer det vara en stor spelaromsättning återigen, men den kan lika väl ses som en upprensning. Många av spelarna i dagens lag vill vi aldrig se i närheten av Dackehallen igen. Många av dem har bränt sina broar och vore inte välkomna om de ens ville stanna. Zajkowski, Macke Lenhovda, Laudius, Owesson, Olsson, Åkesson, Nilsson och de andra unga vill jag behålla. Övriga ser jag ingen som helst anledning till att få dra på sig den grönvita tröjan igen. Vi har en lång väg framför oss nu, men förhoppningsvis är det en väg som leder till något bättre. Till en plats där vi kan finna oss själva igen. Det här är ett avsked på sätt och vis. Hej då Allsvenskan, jag hoppas vi mår bättre utan er. Tack för den här tiden.

Mitt i mörkaste Småland ligger Tingsryd. I många år har ishockeylaget Tingsryd AIF satt den lilla orten på kartan. Tingsryd ligger mitt emellan både Växjö och Karlskrona vars ishockeylag på senare år har fått ett uppsving såväl sportsligt som medialt. Det har föranlett att vi gång på gång har vi fått höra att Tingsryd är för litet för att kunna vara med och konkurrera med de större städerna. Gång på gång har vi fått höra hur den moderna idrotten är här och där finns det inte plats för landsbygdslag som TAIF. Det påstås att det i Tingsryd varken finns underlag vad det gäller spelare, sponsorer eller publik för att kunna driva ett allsvenskt lag. Liknande diskussioner ser vi i övriga idrottssverige, och i idrottsvärlden i stort. Kultur och historia bedöms vara allt mindre värda, istället värderas yta och flärd. Men vi har visat gång på gång att det inte stämmer. Vi har visat att vi går vår egen väg och att vi med ledorden stolthet, hjärta och tradition kan konkurrera med betydligt större aktörer. I städerna byggs det nya ishockeyarenor och publiken bjuds på en sprudlande och blinkande underhållning som varar i 3 x 20 minuter. Men i Tingsryd fyller ishockeyn en samhällsfunktion som är svår att finna på andra håll. Det existerar något bortom glittret. Någonting mer än sprakande ljussättningar, nya högtalarsystem och replikatröjor. Det finns någonting annat än den eviga strävan efter kortsiktiga framgångar, någonting så mycket starkare än viljan att få snålåka på framgångståget för en liten stund. Något så mycket djupare än önskan om att få tillhöra de framgångsrika skara för ett ögonblick. Ishallen är en samlingsplats för både ortens befolkning och supportrar som bor längre bort. Tingsryd har knappt 3 000 invånare, men likväl har vi publiksiffror som helt klart går att jämföra med klubbarna från klart större städer. Ofta är det fler personer på plats vid lagets hemmamatcher än vad det finns invånare på orten.

Tingsryd AIF visar gång på gång att det är möjligt att slåss mot de stora. TAIF har varit uträknade och utdömda förr, men vi har gång på gång visat att ingenting är omöjligt. I maj 2002 fick vi beskedet om att vi hade blivit nerflyttade i division 1. Mariestad, Borås, Asplöven, Väsby, Tyringe och Örebro var några av lagen som under åren kom i vägen och hindrade vårt avancemang. Åren gick och det blev en långvarig kamp där föreningen ville gå upp och där supportrarna ville visa att det var möjligt. Våren 2010 vann vi en avgörande kvalmatch mot Sundsvall och vi var tillbaka i landets näst högsta ishockeyliga. Lilla Tingsryd som många nog helst hade glömt bort hade tagit sig tillbaka upp på elitnivå. Återigen konkurrerar vi med lag från betydligt större städer som Uppsala, Malmö, Västerås, Örebro och Stockholm. Något som inte vore möjligt utan de karaktärsdrag som kännetecknar föreningen Tingsryds AIF och våra supportrar.

Bakom allt det lättförståliga, det ytliga, det konkreta och allt annat som inte är vi finns en abstrakt idé, en tanke samt en förhoppning och en tro om något större. Något som är mer värt än den tillfälliga tillfredställelsen. Vad som gör det möjligt för Tingsryd att konkurrera på den nivån är vår övertygelse om att det är möjligt, och om att vår närvaro betyder något. Det är tron om att ett nederlag inte betyder att vi är besegrade och att en förlust betyder inte att de andra har vunnit. Vi vill visa bygdens ungdomar, vår omgivning, våra konkurrenter och övriga Sverige att inget slag är givet på förhand. Det måste inte alltid vara så att det är den starke som vinner. Samhället är fyllt av underdogs och med rätt kunskap är ingenting omöjligt. Tingsryd må vara en liten ort, men där finns en uppbackning som är svår att överträffa. Selmaklubben är sedan många år tillbaka en av TAIF:s största sponsorer. Medlemmarna i Selmaklubben donerar varje månad via autogira en ”Selma”, dvs. 20 kronor, till föreningen. Föreningen har över 1 000 medlemmar, vilket representerar en tredjedel av ortens befolkning. TAIF har spelat ishockey på hög nivå i flera decennier och inom föreningen och på orten finns oerhört mycket kunnande och passion för föreningen. Många av supportrarna på läktarna åker långväga från Blekinge och runt om i Kronobergs län och har ofta visat sig vara mer än beredda att dra sitt strå till stacken. Vad som gör TAIF unikt är passionen och supportrarnas vilja att visa att landsbygden inte är död. Det finns kraft att mobilisera i de småländska granskogarna, och att ingen ska tro att de kan något bättre än oss bara för att de kommer från en större ort. För utomstående uppfattas föreningen och dess supportrar som egensinniga, stundom tjuriga, bönder som egentligen inte passar in. Men det finns också en viss beundran och fascination för att vi år efter år lyckas med vad som bedöms vara omöjligt. Det finns en inneboende styrka i att gång på gång vara uträknad och att vara underdog. Det gör att vi alltid måste slita hårdare, att sluta oss samman än mer och att ta tillvara på våra resurser på bästa möjliga sätt. Enbart på det viset kan vi fortsätta att konkurrera på den nivå som sägs vara för hög för oss. Humlan flyger.

Senast vi spelade kvalseriehockey var det med ett leende man åkte till Dackehallen. Den allra bästa tiden för ishockey är just denna. Att få åka ner till Tingsryd lite lätt salongsberusad, med solen i ögonen och medvind i seglen brukade vara en ynnest. Den spänning och nerv som fanns runt kvalmatcher gick att ta på. Idag känns det aningen annorlunda. Det finns ingenting i min kropp som gör att det känns lockande att åka till Tingsryd idag. När jag ringde min medåkare så var det samma tongångar där. Vi vill inte se TAIF spela ett negativt kval, vi vill inte behöva utsätta oss för vad som kan ske ikväll. Ni vet förutsättningarna. Vi kan ikväll bli skickade tillbaka till division 1. Det är inget vi vill se, men vi kommer att göra det ändå. Ikväll åker jag inte till Dackehallen för att jag vill, utanför att min heder hänger på det. Precis som en hockeyspelare har sin heder i att slutföra säsongen så har jag som supporter det. Jag kan inte se någon i ögonen framöver om jag inte är på plats ikväll. Oavsett hur den här helvetessäsongen slutar så ska jag ha varit med om slutet, jag ska ha bidragit med vad jag kan för att göra det bästa av situationen. Vi har satt oss i den här situationen och då gäller det att vi löser den också. Jag kanske inte har rätten att döma någon för hur de agerar, men jag vet vad som fördöms i min bok i alla fall. Vi har rott båten rakt ut på sjön, Almtuna kom förbi och slog ett stort hål i botten på den och nu sjunker vi. Alternativen är att antingen hjälpa till att tömma båten på vatten, eller att låta bli. Det gäller såväl spelare som supporters. Vi är ingen lyxkryssare där man kan glida med och ligga på däck och sola sig. Vi är en båt som är i närmast i konstant sjönöd, och det är tack vare att vi är medvetna om det som håller oss flytande. Kanske har du fått kontakt med en annan båt som kommer och hämtar dig innan vi sjunker. OK, kul för dig. Då får du gärna kliva av här, låt oss andra fortsätta rädda vår egen båt är du snäll. Ikväll åker jag inte till Dackehallen för att ha roligt, ikväll åker jag till Dackehallen för att jag vill vara med och bidra till hur det här slutar. Hur det än går, åker vi ner i division 1 ikväll så ska jag vara där och se det. Om vi mot förmodan klarar oss kvar, då ska jag vara där och se et. Vem är du som med gått samvete kan stanna hemma och låtsas vara oberörd? Hur ska du kunna se på dig själv med respekt och förklara att du inte var i Dackehallen ikväll och bidrog?

Igår kväll spelades ”Runaway Train” med Soul Asylym i Dackehallen i pausen inför tredje perioden. en mycket bra låt givetvis, men jag undrar ändå om det inte var en pik om att tåget är på väg att gå nu. Igår kväll kändes det onekligen så. Igår kändes det uppenbart att vi har 7-8 spelare som inte verkar särskilt engagerade längre, 10 spelare som verkligen vill men som är för nervösa samt kanske 3-4 st som faktiskt inte håller måttet. Det är lätt att påstå att TAIF-spelarna överlag inte vill och inte kämpar, och gårdagens match mot Piteå kan tas som ett mycket tydligt tecken på det. Men jag tror inte det är hela sanningen. Igår kväll såg jag många som kämpade. Vi var trots allt i anfallszon stora delar av matchen, men mottagningar fungerar inte, allting sker en halv sekund för sent och det ser ut som om spelarna allt som oftast är helt ensamma när de väl har pucken under kontroll. Jag har inte på något sätt varit en professionell idrottare på något sätt och vis. Men jag har hållit på med lagidrott i så pass många år att jag vet hur ett lag fungerar, jag vet hur viktig dynamiken är och hur det ofta ser ut när det börjar ta emot. Jag har två historier som jag vill dela med mig av. Inför innebandysäsongen satt jag ner med lagets nya tränare och diskuterade målsättningar och förväntningar. Jag var ärlig mot honom och sa att jag tror inte hans taktik kommer att bli avgörande för hur det går för oss under säsongen. Det viktiga är inte hur finurlig taktiken är, utan hur väl han lyckas i att få samtliga spelare att följa den. En bra taktik som spelarna inte tror på leder ingen vart, då är det bättre med en sämre taktik som alla spelare följer till hundra procent. På en ännu lägre nivå var jag spelande coach och lagkapten för ett innebandylag i Sydkorea. Ungefär hälften av våra spelare hade ingen som helst tidigare erfarenhet av innebandy, och vi mötte ett par lag som faktiskt hade en hel del duktiga spelare. Utan tvekan var de mer talangfulla än oss. Men vad de inte hade var en taktik. De var så pass skickliga att de hade inte behövt det tidigare. Vad jag, som trots allt har en del innebandykunskap, gjorde var att jag ritade upp ett defensivt zonspel som jag såg till att alla spelare lärde sig. Svårare än att rita upp en femma på en tärning var det inte. Vi hade ett par spelare som hade spelat fotboll tidigare så att lära de spela zonspel var inget svårt, det viktiga var att lära dem sina positioner. När det väl var på plats så körde även de bästa av våra motståndare fast i vår defensiv och vi vann den sydkoreanska ligan. Vi vann inte för att vi hade de bästa spelarna utan för att alla våra spelare litade på hur vi skulle spela och följde matchplanen.

 

I dagens TAIF verkar det saknas både tillit till varandra och till det spelsystem man har. Jag säger inget om hur TAIF ska spela taktiskt, det finns det många som kan oerhört mycket bättre än mig. Men vad jag säger är att TAIF som lag nu måste bestämma sig för att lita på varandra och följa samma matchplan. Annars kommer det här aldrig gå. Finns det spelare som inte ställer upp på en sådan överenskommelse i nuläget, då ska den spelaren lyftas bort. Det måste finnas någon officiell eller inofficiell ledare inom laget som kan sätta ner foten och förklara ”så här gör vi”. Frågan är vem den ledaren är. Stjärnorna verkar tyvärr för ointresserade, de egna spelarna för orutinerade och Macke Lenhovda känns helt enkelt inte som den ledartypen. Jag vet inte vem, men någon måste kliva fram. Det krävs rannsakan och eftertanke bland många av spelarna. Vilka spår vill jag lämna efter mig? Hur vill jag bli ihågkommen när jag lämnar föreningen? Det är frågor som samtliga spelare bör fundera över under påsken, återuppståndelsens tid...

Igår fick jag ett födelsedagskort på posten, ett kort med fler dimensioner än jag någonsin har sett tidigare. I många år har jag känt mig som en äldre tonåring. Förutom visheten och alla erfarenheter så är det inte mycket som har förändrats de senaste tio åren tycker jag. Nu går jag helt plötsligt in i mitt fjärde decennium och jag måste säga att det känns lite märkligt. Hur jag än envisas med att intala mig själv att det inte är något som förändras, så gör världen sitt bästa för att övertyga mig om det motsatta. Åren sätter sina spår, och mina vänner som har abdikerat för åldern gör det inte enklare. Men jag kämpar på, jag har en livsstil som passar mig oerhört bra just nu och jag låter inte ett år extra rubba på det.
***
Piteå hemma ikväll. Vi kämpar på i den här kvalserien. Det handlar givetvis om att vi ska ta tre poäng, och samtidigt få resultaten med oss i övriga matcher. Just nu vet jag knappt inte vad jag riktigt ska hoppas på. Givetvis vore det skönt om Hästen torskade en match nu, men samtidigt känns det farligt om Karlskrona skulle få för mycket vind i seglen. För vår del handlar det givetvis om att våra TAIF-grabbar och de andra som verkligen vill spela fortsätter att visa det. Vidare får vi hoppas att Zacke fortsätter i samma storartade stil. Det är så vi vinner matcherna. Den stora Dackehallspubliken har två matcher kvar att ställa upp den här säsongen, nu finns det inga andra alternativ att göra det.
***
Conny Strömberg spelade alltså hos oss i vintras utan att göra nämnvärt intryck, nu går han upp i elitserien med Örebro. Där ser man. Örebro dessutom, vår gamla kvalantagonist. Förvisso med helt andra medel, men nog måste man ge dem att de har lyckats bättre än oss med sitt allsvenska avancemang.
***
Jag försöker ofta förhålla mig tveksam och kritisk till faktauppgifter och statistik som florerar på sociala medier. ”Invandrare står för 75% av alla brott”, ”Kony 2012”, ”Lakers Lakejer kommer till Dackehallen för att hålla på KHK”, och andra märkliga påståenden som ibland känns som tagna ur luften, men kan också visa sig vara sanna i vissa fall. Men när man inte vet var siffrorna kommer ifrån, vem som säger dem eller i vilket syfte de sägs så kan det vara farligt. Ibland visar det sig stämma, ibland är det rena påhitt som retweetas och delas utan någon som helst djupare källkritik. Eftersom jag inte har någon som helst koll på det Chilenska skolsystemet eller hur det ser ut i övriga världen så postar jag bilden nedan med ett visst förbehåll och med en fråga, kan det här verkligen stämma? Varför denna fortsatta besatthet att privatisera och riva upp? Vad är det för fel på lite pragmatism ibland?

***
På tal om åren som går, för sex år sedan spelade vi hemma mot Piteå samma dag som en oerhört kär vän hade en stor födelsedagsfest på annan ort. På vägen till Gislaved fick jag ett sms från Dackehallen där Piteå precis hade gjort 1-0. I ren ilska kastade jag telefonen i bilgolvet, och telefonen gick i två delar. Men TAIF vann, festen var oerhört lyckad och en magisk vår fortsatte. En vår och en färd som slutade med en käftsmäll mot Väsby, men det var resan som var mödan värd. Både våren, livet och kvalserien 2013 är en helt annan resa med helt andra dimensioner, förhoppningsvis med ett helt annat slut än 2007.

Helgens dubbelmöte med Karlskrona är avklarat och det finns oerhört mycket att kommentera. Men just nu känns det som om mycket av känslorna från fredagens kalasföreställning har ersatts av en viss besvikelse från igår. Vi kan gräma oss oerhört mycket över vad som känns som två snöpligt tappade poäng igår. Men vi kan också vända på det och säga att vi fortfarande tar poäng trots att vi inte spelar särskilt bra. Det känns nu tyvärr uppenbart att vi inte kommer att vinna den här kvalserien tack vare ett uppoffrande spel och kämpatakter. Tyvärr som sagt. Istället tar vi poäng för att vi har en bra målvakt, och vi har spelare som tack vare sin inneboende kvalitet trots allt gör en hel del poäng framåt. Förhoppningen är att den trenden håller i sig. Att vi har tagit så här många poäng efter sex omgångar känns ganska otroligt, det gör att jag vågar vara naiv nog att hoppas på att det kan fortsätta på det viset. Jag tror att det finns en möjlighet att vi fortsätter ta orättvisa poäng, mot alla odds.
***
Ikväll börjar en ny säsong av SVT´s ”Mot Alla Odds”. Programmet sändes första gången förra våren och var en svensk realityserie där tio svenska män och kvinnor med olika funktionsnedsättningar beger sig ut på en vandring igenom den afrikanska kontinenten. Ikväll börjar ett nytt äventyr och denna gång ska de korsa Nicaragua. Förra omgången var bland det bästa jag har sett i TV-väg, så j ag kommer inte att missa ett avsnitt. ***
Hur Karlskrona kunde komma tillbaka i gårdagens match är för mig obegripligt. När vi öste in tre mål på någon minut så kändes matchen väldigt avgjord. Karlskrona ska ha så pass dåligt självförtroende att de inte lyckas ta sig tillbaka efter en sådan käftsmäll. Men det gjorde de på något vis, märkligt nog. Och det ska de en stor eloge för. Nu får vi hoppas att KHK kan sprattla till lite ytterligare i hemmamatcherna mot Hästen och Björklöven. För egen del måste vi naturligtvis ta sex poäng på hemmaplan, kan vi knipa någon poäng mot Hästen eller Löven så är det också naturligtvis bra. Jag tror att 19 poäng eventuellt kan räcka, men det är inte alls säkert att det gör det.
***
I lördags hölls den stora innebandygalan och det känns som om den inte har runnit ur kroppen ännu. Jag och min kollega stod på scen i närapå två timmar inför 160 gäster så när det väl var avklarat rann ölen in i kroppen och energin rann ut. Idag är det tisdag men det känns som om jag fortfarande lider av sviterna. Kanske var det de fyra ölen igår som spökar lite extra.
***

Det här med Lakejerna som åker till Dackehallen iklädda Lakerströjor samt halsdukar, och inte på något sätt försöker vara diskreta. Vad säger man om det? Jag tycker inte folk ska slåss, jag tror att man generellt sätt inte löser mycket genom att slå någon på käften. Men, jag tycker inte heller att man uppenbart bör provocera eller att i princip öppet be om att få stryk. Det är närapå lika illa. Och vad som är mest förvånande är att de inte verkar inse varför det uppfattades som oerhört provocerande.
***
Vi får hoppas att Lakers lånar ut Mattias Modig till någon allsvensk klubb nästa år, han har varit på tok för viktig för oss för att vi ska förlora honom.

Vett och etikett föreskriver givetvis att vi inte helt och hållet kan negligera stackars Piteå för den skrikiga grannen i söder. Så nu är det fokus på kvällens match. Och vad ska man säga om dem då? Jag kör väl en klassiker och skriver om senaste gången vi mötte Piteå, så vitt jag vet i alla fall. Jag såg ingen av matcherna när vi mötte dem i kvalserien våren 2007. Det var den tredje matchen från slutet och vid vinst skulle vi få en direkt avgörande hemmamatch mot Väsby, något som lockade oerhört just då. Piteåmatchen var en fredagkväll och jag följde den via telefonen i sällskap med några för tillfället väldigt goda vänner. Här finns vad jag skrev inför matchen och här finns vad jag skrev efter densamma. Vi vann matchen med 3-0 efter två sena grönvita mål och finns en avgörande hemmamatch mot Väsby där alla bitar skulle falla på plats. Nu är det svårt att dra några stora paralleller mellan kvällens match och matchen för sex år sedan. Men jag väljer att tolka faktumet att den tjej jag följde matchen hos 2007 fyller idag år, samma dag som vi möter Piteå för första gången sedan dess. Något måste det ju betyda i alla fall.
***
Korrespondenterna från igår, se det.

***
Ingen kan påstå att TAIF har imponerat nämnvärt under de första omgångarna av kvalserien. Men likväl har vi samlat ihop sju poäng vilket är mycket bra. Vi har gett oss själva en oerhört bra start poängmmässigt. En seger ikväll skulle givetvis förstärka det läget än mer. Som utomstående kan vi bara hoppas att de tagna poängen har inneburit lite självfötroende, att förlusten mot Huddinge har inneburit ödmjukhet och att vilan sen matchen mot Björklöven har inneburit tid för eftertanke. Det är klart att det stundande dubbelmötet med Karlskrona kan komma att avgöra väldigt mycket, men enbart om vi har satt oss själva i en sådan position. Piteå borta ska innebära en seger tycker jag, med all respekt för Piteå.
***
Twitter briserade som sagt av sällan skådat slag igår. Det är inte ofta telefonen vibrerar så mycket och så ofta på arbetstid som den gjorde igår. Det resulterade i att jag fick väldigt många nya följare men inte särskilt många nya svar. Klart är att det finns ett väldigt utbrett hat mot oss bland Karlskrona-supportrarna. Men som sagt, idag fokuserar vi på dagens match. Imorgon kan vi prata om Karlskrona igen.

Smålandsposten tog idag upp sin gamla paradgren "lägga oproportionerligt mycket fokus på Lakers juniorlag". Vi kommer väl ihåg de holländska landslagsmännen för några år sedan. När Lakers hade gått upp i elitserien fick deras unika juniorsatsning också mycket utrymme. Det skrev som spelare de hade värvat från andra J20-lag och som enligt uppgift hade som vana att vinna. Man kunde lätt få intryck av att junioransvariga Johan Thelin och Tobias Björklund (...) hade skapat något nytt och unikt. Sanningen var ju dock att de inte hade skapat något som inte redan fanns i Tingsryd. eller i Ljungby. Idag får Lakers J18 ett uppslag om deras monumentala fiasko i landets nästa högsta serie. Förra veckan spelade TAIF J20 SM-slutspel mot Frölunda. Ett slutspel där övriga deltagande lag var HV71, Leksand, Timrå, Luleå, Färjestad, Malmö, Modo, Brynäs, Skellefteå, Djurgården, Linköping AIK, Södertälje och Rögle. Det vill säga samtliga elitserielag utom ett och tre allsvenska lag, samt lilla Tingsryd AIF. Något som i smålandsposten fick en liten ruta på sportsidorna där Micke Nilsson fick svara på lite frågor. Smålandsposten är ett vinstdrivande företag så de får bedriva sin verksamhet på det sätt de finner bäst. Vill jag protestera mot deras metoder så köper jag helt enkelt inte tidningen. Det här ska därför inte uppfattas som en protest, snarare som en tankebana över hur jag hade prioriterat om jag drev sportredaktionen på en lokaltidningen.
***
Det utlovade snökaoset lyser än så länge med sin frånvaro. Men i morse pratade de på Gomorron Sverige om att det beräknas dra in under dagen, så ännu ska vi ej ge upp hoppet. Snart kommer snålblåsten och snön över oss igen. Det är trots allt snart bara slutet av mars, och det hade väl varit naivt att förvänta sig något slags vårväder då.
***
Ni som inte är aktiva på twitter har missat en storslagen storm som brast ut idag i brist på andra snöstormar. Det började med rykten om att Karlskronasupportrarna skulle ha blivit lovade förtur till ståplatsbiljetter till matchen i Dackehallen på fredag. Biljetter till bortastå ska vara reserverade för bortasupporters medans biljetter till öviga ståplats ska finnas till förfogande för alla. Som resultat av att KHK-supportrarna skulle stå på i den norra änden av ståplatsläktaren skulle därför även Skybar hållas stängd sades det. Naturligtvis reagerade TAIF-supportrarna och TAIF insåg sitt misstag och ändrade sig. Dackehallen är vår hemmaplan. Då tog det fart än värre. Detta utlöste en oväntat lavin av TAIF-hat från Karlskronasupporters som talar både om att bränna ner hela tingsryd, att köra över oss med traktorer och om att vara de stökigaste supportarna någonsin. Nåväl, det blir månne intressant att följa det här fram till på fredag, men jag kan inte låta bli att förundras över den enorma hangup de har mot oss. Vad grundar sig allt deras TAIF-hat på? Är syftet med att vara KHK-supporter framför allt att hata TAIF? Allt med glimten i ögat givetvis.
***

SMP visade dock också prov på sällsynt känsla och förståelse för den Kronobergska supporterdynamiken i gårdagens pappersbilaga. Som Östersupporter håller man på TAIF, det ligger även deras i själ.

Matchen igår var den första jag har sett i årets kvalserie. Efter vad jag hade hört om de tidigare två matcherna så hade jag inte höga förväntningar på matchen, men jag tycker att den faktiskt var bättre än vad jag hade befarat. Björklöven var bra tycker jag. De har väldigt mycket av den där tyngden och råbarkade manligheten som vi hade när vi gick upp 2010. Segern igår kan nog visa sig vara ganska viktig, för jag vill tro att Björklöven nog kommer att vara med ända in i slutet av den här serien. Det har varit mycket rykten om spelare som redan skrivit på för andra klubbar och som nu därför inte ger allt i kvalserien. Det är i så fall ett uppförande som är oerhört beklagligt, och jag tror säkert att det kan stämma i vissa fall. Dock tycker jag att det även på den fronten faktiskt var aningen bättre igår än vad jag hade anat. Idag kunde man på Twitter dessutom läsa självrannsakande tweets från vissa spelare som förhoppningsvis lovar bättring. Nu har vi sju viktiga poäng efter tre halvmediokra insatser
***

Jag måste förstås som vanligt numera be om ursäkt för mitt halvdana bloggande. Det är oerhört mycket numera som tränger sig på från alla håll och kanter. Men veckan verkar innebära väldigt mycket mer kontorstid så det ska nog innebära att en och annan lunchrast ska kunna ägnas åt det här skrivandet.
***
Idag avslutades innebandysäsongen med en match nere i Blekinge. Det blev seger med 10-2, min kedja gjorde nio mål framåt och själv gjorde jag 3+2. Jag har en lårkaka på ena vaden samt en höft och ett revben som ömmar, men kan ändå inte vara annat än nöjd. Det var ett fint avslut på en oerhört bra säsong. När nu innebandyn verkligen är över så finns det dessutom mycket tid för att gå på kvalhockey.
***

Det är kul med köer utanför Dackehallen. På fredag mot Karlskrona ska jag dock se till att vara på plats tidigare än fem minuter innan nedsläpp.
***
Säga vad man vill om domarens insats igår, men det är oerhört korkade utvisningar TAIF tar i slutminuterna. Adam Åkesson bör inte ge sig på en liggande spelare med knytnävarna, och med ledning 1-0, spel fyra mot fem och ett par minuter kvar av matchen ska inte Mike Card chansa med en sådan tackling som han gör. Så är det bara.
***
Medans jag skriver detta visar Viasat just nu Big Fish. En väldigt fin berättelse om gränsen mellan verklighet och fantasi, som har blivit något av ett favoritämne för mig. Som vanligt på söndagkvällar så roar jag mig med soffliggande och bra TV. Agenda och Dokument utifrån lockar naturligtvis som vanligt, men ikväll ligger det stora fokuset på Mästarnas Mästare som återigen börjar. 
***
Det var både förvånande och trevligt med så många Lövenfans på bortaläktaren igår. Dock förbryllar det som sagt en aning, vilka var de? Hade de rest från Umeå? Var det lokala supporters? Eller var det Lakejer som redan hade tagit sig till Dackehallen? Lakejerna och supportrarna till det andra laget som berör ska tydligen samlas på bortastå nästa vecka när KHK kommer på besök, kanske hade den ena parten redan letat sig dit. Det finns förstås en härlig ironi att supportrarna till de lagen som in absurdum har försökt hävda sig med argumentet att "de berör" nu återigen förenas i... deras hat mot oss.

Jag minns inte riktigt ordagrant vad jag skrev om våren för någon vecka sedan, men jag minns att skrev att det garanterat kommer bakslag. Och det gjorde det. Nu är den där satans kylan och ett allsvenskt kval över oss igen. Den allsvenska kvalserien var i så många år vår höjdpunkt. Den var varit synonymt med vår och en jakt på framgång. Nu är vi i kvalet återigen, och nu handlar det om ett iskallt kval som vi inte vill spela. Men det är matcher och motståndare som återkallar härliga minnen, och som förhoppningsvis kan bjuda på nya såna. Matcherna mot Piteå i kvalet 06/07 är bland mina bästa hockeyminnen, trots att jag inte såg någon av matcherna. I samma kval deltog ett starkt Huddinge med Dick Axelsson och Linus Klasén i täten. Hästen har vi mött så många gånger i kvalet, så även utan den magiska matchen i PlayOff 2010 så hade det funnits minnen där. Samma vår slog vi Sundsvall i en avgörande match som tog oss till Allsvenskan. Björklöven vet jag att vi mötte i Superallsvenskan i början av 2000-talet, men jag kan inte minnas något från just den matchen. Dock minns jag en grönvit kamrat som fick spendera sin födelsedag i fyllecellen i Umeå när det vankades bortamatch. Nykomlingen Karlskrona är väl det enda laget som inte direkt framkallar några extra minnen eller känslor.
***
Även om jag har fått lite stabilitet i mitt liv den senaste tiden så känns det som om jag är i behov av lite paus snart. Kanske har allt utlandsfarande gjort mig lite bortskämd de senaste åren. Jag behöver Rom och vin nu. Jag har en innebandyförening som fyller 25 år och som ska firas med pompa och ståt om tio dagar, ett firande som upptar det mesta av min tid just nu. Det är inte många dagar som passerar förbi utan ett par olika möten. Men snart ser jag ljuset.
***
Jag har inte skrivit något om polisens intensifierade jakt på gömda flyktingar, men nu är det kanske dags. Jag känner själv ett flertal människor som gömmer sig, och jag kan intyga att ingen gör det för att de vill, eller för att dra nytta av det svenska systemet. Det finns moraliska och framför allt humanitära aspekter som gör att jag givetvis inte tycker att flyktingar ska jagas mer än vad de redan görs. Men det finns många i dagens samhälle som inte ser till de aspekterna, och hellre hänvisar till lagar och regler. Och till dem vill jag berätta om vad jag såg när jag tillbringade en sommar i Israel / Palestina. Där finns just nu ett apartheidsystem som innebär att människor med arabiskt utseende tvingas stå i särskilda köer, de stoppas på gatan för identitetskontroller och de trakasseras ständigt. I Sverige har 1 av 9 personer ett utländskt utseende. Lägg där till invandrare och ättlingar till invandrare från europeiska länder där befolkningen har ett nordeuropeiskt utseende. Att polisen i Sverige nu började använda arbetsmetoder där en niondel av Sveriges befolkning misstänkliggörs enbart på grund av sitt utseende är moraliskt och humanitärt fel, och för den som är pragmatiskt lagd tror jag inte det är ett bra sätt att bygga ett samhälle.
***
Migrän, arbete och styrelsemöte, där har ni tre orsaker till att det inte blir någon hockey för mig ikväll. En eller två av dem hade jag kanske kunnat komma undan, men alla tre samtidigt blir svåra att ta sig runt. Men negativt kval och allt elände vad det innebär lockar mig egentligen inte. Däremot hade det lockat mig att se Henrik Bankelius, och framför allt att finnas på plats för TAIF. Nu får det bli swehockey och Sveriges Radio medans jag arbetar istället. Huddinge åker jag väl inte till, men att det är tomt i min egen kalender på lördag glädjer mig stort. Då ska jag skaffa mig ett minne relaterat till Björklöven också, förhoppningsvis ett positivt sådant.

Ingen kunde väl undgå att missa Johan Olssons härliga insats i söndags. Om man för stunden räknar bort de allmänna dopingmolnen som ligger över skidsporten så kan jag inte komma på många individuella idrottshändelser som skulle kunna vara större än en seger i femmilen på VM. Sverige är en nation som alltid reagerar instinktivt på framgångar i tennis och i skidåkning, och så även denna gång. Att vinna loppet som han gjorde glädjer än mer, att ta ledningen så tidigt och fullfölja alla 50 kilometrarna är imponerande. Från start till mål.
***
Visst, det är som sagt fint med valfrihet och ett brett utbud. Det är jättebra om det finns många skolor för eleverna att välja mellan. Men vad som är än viktigare är kvaliteten. Vad som har hänt i Värmland de senaste dagarna är ett tecken på när vinstintressen tränger in och tar över välfärden. Det är såna här historier som gör att jag inte kan förstå varför inte riskkapitalister och andra investerare i välfärden kontrolleras hårdare och i stor utsträckning även begränsas.Det finns värden inom skola, vård och omsorg som jag inte tycker vi kan, eller bör, sälja ut. Vad finns värdet i privatisering enbart för privatiserandets skull? 
***
Någon som inte fullföljer är Petter Nilsson. Jag sitter inte på någon information som gör att jag vet mer än vad som har stått eller sagt i media. Givetvis finns det folk som givetvis VET att Petter egentligen har fått sparken, och att det är TAIF som har gjort bort sig igen. Men jag tror nog inte det, av alla seriösa rapporter man har läst så verkar det onekligen som om Petter har hoppat av helt enkelt. Och säga vad man vill om att ta hand om familjen, jag kan förstå det. Men det känns på sätt och vis lite märkligt ändå. Det är inte särskilt mycket kvar av säsongen, och någonstans känns det som om har man dragit båten så här långt, så bör man ro den i land också. Det finns en viss heder och ansvar i det, även om det kan låta hårt i ett sånt här läge. Som människa gör förhoppningsvis ett klokt beslut, men som hockeytränare tycker jag han lämnar en viss besk eftersmak.
***
Patrik Woss tävlar just nu i ’Vem Vet Mest’ på TV. Ett högst olyckligt namn.
***
Inte heller Tingsryd lyckades ta sig riktigt i mål ännu. Det må vara imponerande av Almtuna att avsluta som de har gjort, men man kan inte komma ifrån att det är bedrövligt från vår sida. Att vi inte lyckades knyta ihop den här säcken gör mig orolig för framtiden. Nu går vi in i en kvalserie som vi på förhand vet kommer vara ett helvete. Karlskrona har kunnat förbereda sig länge på detta och är säkerligen laddade. Underifrån kommer div 1-lag fyllda med självförtroende. Dessbättre åkte Kallinge ur PlayOff. Jag, som alla andra TAIFare, gillar Kallinge, och det gör att jag verkligen inte hade velat möta dem. Kallinge har alltid varit ett lag som många har kunnat hålla på lite vid sidan om TAIF. Det har varit ett lag som har fyllts på av överblivna TAIF-juniorer eller andra spelare som vi behöver matcha. Det har varit så nära ett b-lag vi har varit sedan Eagles dagar, så att möta dem i matcher om vår tillfälliga överlevnad hade varit hemskt.  

Just nu är det såna dagar då man gör ett aktivt val vilken sida om vägen man ska gå på. Den ena sidan är fortfarande mörk och kall, medans den andra sidan påminner i alla fall lite om den vår som snart kommer. Det kommer garanterat mer bakslag framöver, men nu ser vi i alla fall de första solstrålarna som tecken på att den är på väg.
***

Igår kväll var jag i Dackehallen på ett sent utlyst informationsmöte med TAIF. Det är många som kritiserar TAIF för att vara omoderna och bakåtsträvande. Igår var jag med om en videokonferens i Dackehallens lokaler. Sug på den! Jag vet att representanter från Gröna Brigaden tog anteckningar och förhoppningsvis publicerar ett protokoll från mötet, så den biten hoppar jag därmed över. Men jag vill lyfta fram några andra bitar som jag känner var viktiga. Jag vet sedan tidigare att den här krisen har fått fler personer att engagera sig inom organisationen TAIF. Fler kloka, och framför allt unga, hjärnor har tillkommit och jag tror det kommer vara nyttigt för TAIF. Dessutom deltog Ulf Pettersson från TAIF´s styrelse på mötet igår, och i alla fall jag mådde bra av den ödmjukhet och öppenhet som han faktiskt visade upp. Sidor som jag inte har sett från TAIF-ledningens sida så tydligt tidigare. De svåra tiderna är långt ifrån över, men jag tror att de insatser som nu görs kommer vara nyttiga för framtiden.
***
Uppdrag Granskning körde häromkvällen ett program om skidåkningen på 90-talet och det eventuella fusk som då förekom. Jag har mer och mer börjat inse att jag nog fan inte tror på någon längre. Det känns, tyvärr, som om de flesta har fuskat så mycket som möjligt, eller i alla fall tänjt på reglerna i största möjliga mån. Jag tycker skidåkning är jäkligt kul att titta på, men det känns så tråkigt och frustrerande att såna här moln kommer att ligga över både skidåkningen och idrotten i stort. Jag tror väldigt mycket på öppenhet, så att lägga så mycket siffror, dokument och information på bordet som möjlighet vore bara av godo. Det är möjligt att Uppdrag Gransknings tes inte höll hela vägen in i mål, men det är likväl bra att sån här skit dammas av och att debatten kommer upp till ytan. Sen är det upp till skidsportarna att hantera informationen på bästa vis.

***
Efter mötet igår så satt vi kvar ett par stycken i Dackehallen och såg matchen mot Mora. Vad som har skett de senaste omgångarna känns både oerhört frustrerande och oerhört märkligt. Almtuna vinner så gott som allting och den form vi hade efter jul har till stora delar försvunnit. Det är på något vis märkligt hur vi har kunnat tappa det guldläge vi hade för någon vecka sedan för att nu vara efter Almtuna med en match mindre kvar att spela. Imorgon avgörs det hela, och nu känns det inte längre som om hockeykvalité kommer att avgöra. Nu är det snarare vem som kan hålla nervositeten i styr som avgör. Och då möter vi två lag som bägge har någo att spela för, så detsamma gäller även för dem. Nu är läget så pass tråkigt att kanske inte ens en övertygande seger med 3-4 mål räcker. Hur kunde det bli så här?
***
Helgen stundar och det innebär innebandy som vanligt, det är match både ikväll och imorgon. Det är en märklig känsla men den brukar komma varje vår, den där lilla längtan efter uppehåll. Nu återstår det två matcher och sen tar vi lite ledigt. Det är mycket att stå i nu, på alla håll och kanter så jag kan inte låta bli att känna att det vore skönt att ligga i soffan en kväll eller två. Och då vill jag inte att något jävla kvalspel till allsvenskan ska komma och störa.

Jag blir lätt bländad av stora namn och stora sammanhang, därför har jag svårt att vara missnöjd över att vi förlorar borta mot Djurgården, hur allsvenska de än är numera. Att vi ens spelar mot Djurgården känns för mig på sätt och vis fortfarande pinsamt stort. Nu är det märkligt nog bara två matcher kvar av säsongen. Almtuna har tre matcher kvar att spela, men annars tycker jag att vi har ett ganska likvärdigt spelschema kvar. Vi har trots allt ett försprång på fyra poäng, så nu finns inget annat än att jobba klart den här säsongen. Något kval ska vi inte spela.
***

Jan Björklund sa i söndagens Agenda att Alliansens partiledare skulle åka till Maramö i Småland för ett arbetsmöte, och att fotograferna hade valt att följa efter. Nåja, jag tycker nog det verkar som om partiledarna inte är alltför missnöjda över att media är på plats. Vilket jippo. Bland det mest intressanta just nu i Svensk politik är hur högern dels ständigt måste kritisera oppositionen för att den "inte utgör ett regeringsalternativ" och har olika åsikter, som tre partier ofta har, samtidigt som de måste visa upp en enad regering som myser tillsammans, I bakgrunden kämpar Annie Lööf och Göran Hägglund för att få till en profil och visa att deras partier fyller någon slags funktion, vilket då innebär att de blir vad de just kritiserar oppositionen för.

***
Och så var det Kyrzakhstan, också som taget från en annan värld...
***
På tal om Jippon. Lakerskunderna har betalat för en produkt som de inte känner att de har fått levererad av säljaren, då är det också deras fulla rätt att protestera. Jag förstår inte varför SMP ens ska behöva nämna att publiken där har buat ut laget. I Växjö är det marknadskrafterna som styr och publiken inträder i konsumentens roll. Jag såg förresten att konsumentföreningen Lakers Lakejer var en av tre Elitserieklubbar som inte hade en åsikt i frågan om 51%-regeln. Allt är i sin ordning.
***
Jag har tidigare skrivit om Christian Gareth Bale, nu är det på sin plats att göra det igen. Få fotbollsspelare är så underhållande att se som han är. Och få fotbollsspelare är just nu så bra som han är.
***

Igår var korsningen Linnégatan / Norra Esplanaden fylld av glödande kol, som vilket U-land som helst...

Troja-TAIF 5-4.
***

Häromdagen skedde det oundvikliga och nu är jag återigen en laglydig betalare av TV-avgiften. Även om jag har fått det förklarat för mig så oerhört många gånger om hur enkelt det är att komma undan så har jag alltid betalat den skatten. Jag hade nog helt enkelt fått för dåligt samvete annars, och dessutom är jag så oerhört dåliga på att ljuga. Sen jag kom hem i somras och flyttade in i lägenhet i oktober så har det dock inte blivit av, mestadels av lathet skulle jag tro. Igår kom det en förfrågan på posten och då var det inte mycket annat att göra än att skriva under och skicka in. Nu har jag väl dessutom räddat min framtida politiska bana också.

***
Det känns inte helt okej att inte åka till Ljungby ikväll. Framför allt inte efter alla mina hån mot Trojanerna som inte åkte till Tingsryd senast. Men, TAIF-supportrarna är ett kollektiv och inte en individ och eftersom det rullar minst en full buss mot Ljungby så känner jag mig inte alltför skyldig. Men efter ett hårt löppass i måndags kväll och en innebandyträning igår där jag fick mer stryk än vad som är nyttigt så undrar jag hur mycket nytta jag kan göra på ännu en innebandyträning ikväll. Men, även där har man sitt samvete och att stanna hemma från träning utan en oerhört bra anledning tycker jag aldrig är okej, hur mycket kroppen än hade uppskattat det. Det handlar helt enkelt om att gå till jobbet och ta sitt ansvar.
***

Som sagt, det blev en tur till Malmö i helgen. Även om det är ganska nära, och om det i vissa delar inte innebar mer än att jag såg skidåkning från en annan soffa så var det en välbehövlig resa. Varje gång jag är i Malmö så inser jag vad det är jag saknar i Växjö. Malmö är ingen enorm storstad, men där finns en doft av det exotiska och ett utbud av allt det goda i livet. Det är de små arabiska tobaksaffärerna på hörnen, det är de asiatiska livsmedelsaffärerna kring Möllan, det är den obligatoriska fallaffeln och det är ett utbud av barer och krogar som man bara kunde drömma om i Växjö. När jag nu bor där jag bor så är det skönt att Malmö ligger så pass nära som det gör och jag har så pass många vänner där som jag faktiskt har. Vem pra Malmö!
***
Nej det vore förstås naivt att hoppas på att vi skulle dödat säsongen redan i fredags. Nu blir det lite fortsatt vånda och tabelltittande. Jag kände mig faktiskt ganska trygg och säker i att vi skulle vinna mot Almtuna i fredags, därför blir också förlusten så oerhört mycket mer smärtsam.
***