Ett avsked

Nu har det gått mer än en vecka sen den där ödesdigra matchen i Norrköping. Jag har med avsikt valt att inte skriva något sedan dess. Men nu känner jag att det är dags. Jag har inget revolutionerande att komma med, det är snarare så att jag bara instämmer i den sansade kritik som redan har lyfts från flera håll. Men i ett sista inlägg från den här bloggen bör det lyftas även här. Även om det innebär att jag slår in väldigt många öppna dörrar, så bör de slås in minst en gång till. Nu har vi åkt ur allsvenskan igen, serien som vi i så många år kämpade för att ta oss tillbaka till. Serien som vi tveklöst ansåg oss höra hemma i. Jag har flera gånger under säsongen försökt väcka liv i laget, i de som arbetar runt lag och i oss som supportrar. Medvetet försökte jag undvika den värsta kritiken eller att utse enskilda syndabockar eftersom jag är av den åsikten att det nog stjälper mer än det hjälper i ett sådant läge. Istället har jag försökt mellan raderna att peka på åt vilket håll det här var på väg, och att vi alla måste agera innan det var för sent. Men det har känts lönlöst på sätt och vis. Det har varit uppenbart att hungern har gått förlorad. Desto längre säsongen led, desto mer uppenbart blev det att vi hade ett ishockeylag där en stor del av spelarna saknade heder nog att utföra vad som förväntas av dem. Vi hade (är jag rädd) en tränare som inte lyckades förmå sina spelare att varken enas under hans ledarskap eller enas som grupp. Vi har en ledning som har tappat förankringen i vad som har gjort TAIF så starkt och som tappade tron på långsiktiga lösningar och förtroende. Utöver det så har vi en stor supporterkärna som fortfarande gick på matcherna i stor utsträckning, men som var så uppenbart vilsna och inte längre kunde identifiera sig med varken ledningens visioner eller laget på isen. Det har skrivits på så många ställen redan, men det är naturligtvis så att vad vi kallar Stolthet, Hjärta & Tradition var oerhört svårt att se i årets upplaga.
 
Det är tal om att Timrå, eller andra klubbar, inte kommer klara sig ekonomiskt och att det skulle innebära en friplats till allsvenskan. Men jag tycker, och säkert många med mig, att det har gått så pass långt i år att det bästa ändå är spel i division ett. Just nu känns det som att det är väldigt viktigt för oss att hitta tillbaka till vår identitet. Viktigare att ta oss tillbaka till allsvenskan igen. Den senaste veckan gjorde både sportchef och ordföranden uttalanden om att vi ska tillbaka till allsvenskan direkt. Det är full fart framåt som gäller igen. Blir det en sådan resa med den inställningen så kliver jag nog av tåget här. Då stannar jag hellre kvar på perrongen tillsammans med mina ideal och mina minnen. Ofrånkomligen krävs det en stunds eftertanke nu. Vi har spelat tre säsonger i allsvenskan och majoriteten av de sportsliga beslut vi har fattat har visat sig vara fel. Kan vi då verkligen fortsätta på den inslagna vägen med gott samvete? Låt det bli ett år i division ett då vi samlar oss och får tid att finna varandra igen. Att dölja inbördes slitningar och svarta hål med ett snabbt sportsligt resultat är ingen bot, det vore enbart ännu en fördröjning av det oundvikliga.
 
Jag tänker inte ropa på någons avgång i det här läget. Jag tror det finns viktig kompetens i dagens ledning som jag inte vill ska gå förlorad. Däremot krävs det en stor dos ödmjukhet och lyhördhet för att få hjulen att börja snurra igen. Vad det gäller spelare däremot så finns det ingen anledning att inte låta huvuden rulla. Vissa av årets spelare har visat upp en så pass kraftig brist på karaktär så det är skrämmande. Det finns en yrkesheder i att slutföra vad man har påbörjat, i att uträtta vad man har betalt för och i att och att i alla fall stå upp för sina lagkamrater. Det är ett så rent ut sagt jävla dåligt uppförande att bara spela av ett kontrakt utan att bry sig på det sätt som många av spelarna uppenbart valde att göra i år. Till nästa år kommer det vara en stor spelaromsättning återigen, men den kan lika väl ses som en upprensning. Många av spelarna i dagens lag vill vi aldrig se i närheten av Dackehallen igen. Många av dem har bränt sina broar och vore inte välkomna om de ens ville stanna. Zajkowski, Macke Lenhovda, Laudius, Owesson, Olsson, Åkesson, Nilsson och de andra unga vill jag behålla. Övriga ser jag ingen som helst anledning till att få dra på sig den grönvita tröjan igen. Vi har en lång väg framför oss nu, men förhoppningsvis är det en väg som leder till något bättre. Till en plats där vi kan finna oss själva igen. Det här är ett avsked på sätt och vis. Hej då Allsvenskan, jag hoppas vi mår bättre utan er. Tack för den här tiden.

Kommentarer
Postat av: Hagen

Snart dags för återkomst??

2014-05-09 @ 23:58:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0