Vi rör oss, ni står still
Mitt bland alla möten om Mozambiqanskt jordbruk och lokal utveckling så har jag lyckats hitta ett mobilt bredband av absolut långsammaste kvalitet. Men med tanke på de senaste dagarnas händelser så känner jag att jag måste få iväg ett blogg-inlägg, om ni nu fortfarande är här inne och läser.
Matcherna i fredags och söndags var bland de värsta jag har upplevt. Att sitta i Mozambique och följa avgörandet via ett mer än lovligt svajigt mobilnät är inget jag rekomenderar. Det kom SMS-rapporter, men ibland kom de i fel ordning och ibland kom de en halvtimme försent. I fredags lyckades jag närapå missförstå SMS’en i femton minuter innan det kom ett klargörande om att Sundsvall hade vänt i Nybro. Söndagen blev istället den dag då jag, likt alla er andra, slets mellan hopp och förtvivlan. När rapporterna om Miljonmannens kvittering kunde jag inte sitta still längre utan tog med mig min flaska whiskey-cola och gick ut på promenad i mörkret. Sen satt jag på huk vid vägkanten i ett strilande regn och försökte förstå hur nära det nu verkligen var.
Till slut kom en hel ström av SMS som förkunnade att det var klart och äntligen kunde segerjublet eka ut över den afrikanska kvällen. Folk i min närhet anmärkte under kvällen på att det inte gick att se på mig att jag var glad, men på insidan kokade känslorna. SMS’en från alla håll och en del telefonsamtal visade att jag inte var ensam om dessa känslor, men att alla andra var väldigt långt borta. Så ensam som jag kände mig där vid vägkanten har jag sällan känt mig. Just där och då fanns det ingen att dela den enorma glädjen med.
Jag tog i alla fall med mig sällskapet till närmsta hydda som serverade öl där jag bjöd hela laget runt ett par gånger innan kvällen var över. Jag var ju givetvis den som fick i mig mest öl och innan kvällen var över hann det börja snurra till ordentligt och jag anordnade filmvisning av alla de youtube-klipp som jag har sparade på datorn för en lagom begeistrad publik. Även om kvällen naturligtvis inte svarade upp till några som helst förväntningar av hur man firar ett allsvenskt avancemang så är det likväl en kväll jag kommer minnas i hela mitt liv.
Jag har försökt sätta ord på hur stort det här egentligen är, men det är svårt att finna rätt ord. Vi som har varit med på hela färden vet hur länge vi har kämpat för detta. Varje säsong som har känts som en besvikelse har varit ett nytt steg på vägen fram mot allsvenskan. Det är inte bara dagens lag som är hjältar i mina ögon, det finns en hel del andra som har varit med på färden men som av olika skäl inte var med hela vägen fram. Vissa av dem höll helt enkelt inte måttet medans andra hade jag verkligen unnat att vara med om att nå målet.
Den säsong vi har svarat för i år blir svår att överträffa. Hela föreningen har stått upp mangrannt och svarat för en otrolig bedrift. Låt gå för att vi tidigt målades ut som storfavoriter, men att vi nu levt upp det ibland orimligt höga favoritskapet tycker jag är oerhört imponerande. Det här är en säsong vi länge kommer att prata om och vi ska alla vara oerhört glada att vi var en del av den. Tillsammans är vi Tingsryd AIF och tillsammans har vi gått upp i Allsvenskan. Vi är tillbaka och ingen har förtjänat det mer än vi.
Länge leve livet, kärleken och Tingsryd AIF!
