Stolthet, Hjärta, Tradition

För någon vecka sedan förlorade vi mot Karlskrona. Sjögången började gå vild. De som inte hoppade i vattnet för att rädda sig själva bidrog i alla fall inte till att ro båten i land. Någon valde att slå yxan i botten av båten istället för att kasta den i sjön. Vi var på väg att sjunka och allt hopp var ute. Själv försökte jag sitta stilla i båten och i alla fall lindra lite av den panik som spred sig. Men även jag var på väg över relingen, uppgivenheten och rädslan att förekommas snarare än att förekomma tog överhanden. Fråga mig inte hur det har gått till, men det känns som om vi har lyckats laga några av de läckor vi hade, och som att vi fortfarande flyter. I rätt riktning dessutom. Ni som fortfarande ligger i vattnet och plaskar är välkomna ombord igen om ni vill tro på det här. Ni som fortfarande är rädda att båten ska sjunka kan gott ligga kvar i vattnet. Om en vecka kanske jag gör er sällskap, alternativt så väntar jag på land med en varm handduk som ni kan torka er med. Om en vecka gör vi brasved av den här båten i vilket fall, oavsett om den är sjöduglig eller ej.

Igår kväll kändes det inte lika lovande. Koreanskan var mer än lovligt sur på mig, det var kallt ute, jag fick för lite sömn och vaknade upp av en mardröm någonstans runt 02.30. "OK, jag kan väl slå på datorn och kolla Swehockey trots allt. Jaha. 0-2, tack och godnatt". Så där vaknar jag med huvudvärk och ett än sämre humör. Men efter en halvtimme släppte den huvudvärken. Vi vände och vann i Norrköping, jag tog en varm dusch, fick ett ursäktande SMS och kunde se fram emot en spännande dag fylld av dignitärer och potentater. Det här blev en bra dag. Jag tror på det här, trots allt.