...
Jag börjar känna mig lätt illamående. Kanske åt jag för mycket tårta idag på kontoret eller är det de tre orden stolthet, hjärta och tradition som jag har fått nerkörda i halsen. Vi har länge suttit på våra höga hästar i alla år, för att nu falla hejdlöst. Vi har gått från att vara det stolta och vackra Tingsryd AIF till att bli ett löjeväckande sällskap vars motgångar hela Sydost nu skadeglatt vältrar sig i. Nu är vi ett Mörrums GOIS, en Peter Andersson.
Uttrycken för frustration, besvikelse och ilska blir alltmer tydliga, även på denna sidan jordklotet. Känslan av att ha blivit sviken är påtaglig, vi blir bedragna. Men vi sviker inte, vår uppgivenhet och vår ilska är tecken på att vi står fast. Den som sitter hemma är den som sviker. Den som inte gör sitt jobb är den som sviker.
Ni hockeyspelare i grönt och vitt, ni bär våra färger och ni har vår sköld på bröstet. Vad är det värt? Vilka är ni och vad vill ni? Vad har ni gjort med vårt Tingsryd AIF?
Inte snällt sagt om Mörrum...
eller....sportchef och övriga sportsligt och ekonomiskt ansvariga. Vad har ni gjort med vårt Tingsryds AIF ?
