Bofors away
Bofors på bortaplan väcker inga roliga minnen. Senast jag var där var 11e januari 2002. Det var fredagsmatch och vi var 4-5 stycken som hade köpt tågbiljetter och bokat vandrarhem uppe i Karlskoga. På torsdagkvällen satt jag hemma och såg på Hermans Historia när telefonen ringde. SMP hade gått ut på sin hemsida med uppgifter om razzia mot Tingsryd AIF, om svarta löner och fan och hans moster. Helt plötsligt vändes allt uppochner, och suget efter ishockey försvann väldigt fort. Men, tågbiljetter och vandrarhem var ju trots allt redan betalt och resan till Karlskoga blev en ohygglig terapiresa.
Det blev en resa vi sent kommer glömma. Det rent hockeymässiga hamnade aldrig i fokus på vår resa upp mot Karlskoga. Istället var det mest anklagelser och försvarstal varvat med ilska och besvikelse. Alkoholintaget blev dessutom förståligt nog betydligt större än vad som egentligen vore nyttigt. På plats i Karlskoga så fortsatte förfesten på vandrarhemmet och när taxin väl kom för att ta oss till Nobelhallen så var vi egentligen redo för sängen. Men vi hade inte bearbetat de senaste tidens händelser tillräckligt, så vi åkte ut till Nobelhallen för att bearbeta vidare.
Tingsryd AIF hade inte mycket att hämta på isen och på läktarna ömsom gräts, skälldes och skreks det. Så här i efterhand finns det de som hävdar att just den resan var den viktigaste vi har gjort som TAIF-supporters. Men just där och då fanns inte de tankarna, just där och då var Tingsryd AIF inte vatten värda. Vi gjorde nog inget vidare intryck på någon uppe i Karlskoga den helgen, men det är en resa vi inte kommer glömma och det är en resa som nog trots allt stärkte oss i vår relation till Tingsryd AIF. Resan till Karlskoga fungerade som vår egen slags terapi och vi fick ur oss väldigt mycket av den besvikelse och ilska som man då bar på. Nu är Tingsryd AIF tillbaka, och vi finns kvar på läktarna. Det måste betyda något i alla fall.
